(jadut (ia-, -dwt, -duht) c. 1540—1769. ia dut 1609. jaa dwth 1662. jad vth 1620. iadutt 1598. jodut(h) c. 1570—1769)
Etymologi
[fsv. iadut, iodut(e); likom ä. d. jodut, jadut, fd. jodut, av mnt. (te)iodute, jadut; av ovisst ursprung; jfr CPetersen i ForschDeutschGesch. 6: 225 ff. (1866), FTamm i ArkNF 16: 148(1900), NOHeinertz i JahrbNdSprachf. 36: 123 ff. (1910), LWiener i ZeitschrRomanPhilol. 35: 449 f. (1911), LLHammerich i ZeitschrDPhilol. 56: 274 ff. (1931)]
(†) klagorop uttryckande häftig sorg l. smärta l. förskräckelse l. harm o. d.: ve, ack; äv. mer l. mindre substantiverat, särsk. i förb. ropa jadut (över ngn l. ngt) o. d. OPetri Kr. 13(c. 1540). Ah mijn modher at tu migh födt haffuer, offuer hwilken hwar man Iadwt ropar j hela landena. Jer. 15: 10(Bib. 1541; äv. i Bib. 1703). Ia dut, Ia dut, thz ynkeliga mordh! Asteropherus 55(1609). Iagh må nw ropa jad vth och wee, / Ingen wil migh nw skodha ell see, / Iagh måstet nw så lijdha. Forsius Spec. B 1 a(1620). Medh Klagande, Ach och iaduht. Kempe Graanen 77(1675). Ihre(1769).
