JAFETIT jaf1eti4t, äv. ja1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr eng. japhetite, ävensom t. japhetide; avledn. av namnet JAFET; jfr JAFETISK]
(i fackspr., numera knappast br.) person tillhörande ngt av de folkslag som enl. 1 Mos. 10 äro avkomlingar av Jafet (motsatt: hamiter o. semiter); indoeuropé, arier; vanl. i pl. NF (1883). Indoeuropeer (äfven kallade Arier, Indogermaner eller Jafetiter). Verd. 1887, s. 224. 3NF (1929).
