SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JAGA ja3ga2, förr äv. JÄGA, v. -ade (OPetri Kr. 116 (c. 1540) osv.), ngn gg (i poetiskt spr.) ipf. jog (Hedberg Bröll. 12 (1865; i bet. 6 a β), Thunman Ol. 13 (1927; i bet. 9)) ((†) pr. ind. sg. -er L. Paulinus Gothus Pest. 120 b (1623: Jägher), Arvidi 90 (1651: Jäger); ipf. -de PolitVis. 242 (1626: Föriagdes), -te BtFinlH 2: 117 (1553: iachte); p. pf. -d Schroderus Os. 1: 306 (1635: förjagde, pl.)). vbalsbst. -ANDE, JAGELSE (†, Lind (1749; under jagung)), -ERI (se JÄGERI), JAGNING (utom i bet. 3 c α o. 8 b β, γ numera föga br., Linc. (1640; under venatio), Dalin (1852)); JAGARE, JÄGARE, JÄGARINNA, JAGERSKA, JÄGERSKA, se dessa ord.
Ordformer
(jag(h)- (iag-) 1523 (: wth iagath) osv. jagg- 1711. jaj- 1647. jeg- (ieg(h)-) 15261739. jegi- 1591 (: jegiadh, sup.). jäg- (iäg(h)-) 15281795)
Etymologi
[fsv. iagha, iägha, liksom fd. iage, jeghe, d. jage, isl. jaga, av mnt. jagen, motsv. mnl., holl. jagen, ffris. jagia, fht. jagōn, mht. o. t. jagen; av ovisst ursprung, möjl. rotbesläktat med sanskr. yahú-, yahvá-, rastlös, av ett ieur. i̯agh-, som skyndar. — Jfr JAKT, sbst.1—2]
1) med avs. på villebråd, pälsdjur o. dyl. l. skadedjur: (ofta med hjälp av för ändamålet särskilt dresserade djur, i sht hundar, uppspåra o.) förfölja l. (i utvidgad anv.) uppsöka l. smyga sig på l. ställa sig i försåt för (villebråd osv.) i syfte att döda l. fånga detsamma (i sht med vapen resp. fångstredskap); ofta abs.: bedriva l. idka jakt, vara på jakt; i sht förr äv. med bestämning inledd av prep. efter (förr äv. ), betecknande föremålet för jakten. Jaga med hund. Vara ute och jaga. Jaga hare. Jaga på (en) annans o. d. mark(er); äv. bildl. Såsom man iaghar itt rapphöns på berghen. 1Sam. 26: 20 (Bib. 1541). Liike som thett skulle Iäges effter Vlffwer. G1R 19: 175 (1548). Hoppet, at vinna hennes hand, tiltog dag ifrån dag, när en förbannad medfriare kom at jaga på vår mark. Envallsson OförtMöt. 17 (1786). Jagar du, så är här vildt och fogel. Thomander TankLöj. 33 (1825). Kan man icke skjuta .. (björnen) i idet, jagar man honom med hund. Svederus Jagt 82 (1832). Att jaga på hare. Jensen Mickiewicz 29 (1898). Han .. kände sig som ett jagat djur, som snart var inringat på en liten fläck. Hallström Händ. 313 (1927). — jfr TJUV-JAGA. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Dhen ena jagar, dhen andra äther steeken .. (dvs.) Dhen ena arbetar, dhen andra får nyttan dher aff. Grubb 101 (1665). Ondt jaga medh tröga Hundar. Dens. 501. Jaga och intet få, plöja och intet så, läsa och intet förstå. Rhodin Ordspr. 81 (1807).
b) med objektiv predikatsfyllnad angivande handlingens resultat l. följd; dels refl., dels med obj. betecknande djur varmed man jagar l. som man jagar. Jaga sig trött. Dähnert 132 (1746). Jaga hundarna trötta. Schulthess (1885).
c) om av rov levande djur, dels med obj.: förfölja (varelse) för att taga den ss. byte, dels abs.: söka l. skaffa byte. Jaga ensam, i par, i flock. 1Mack. 3: 4 (Bib. 1541; om lejon). IErici Colerus 1: 171 (c. 1645; om gädda). Han for vida som jagande falk. Tegnér (WB) 5: 111 (1825). Ugglorna .. jaga efter mörkningen. Berlin Lrb. 46 (1876). Högdahl Jaktb. 211 (1913; om mård).
2) (knappast br.) jäg. med avs. på (jakt)-hund o. d.: använda vid jakt. (Hunden) Don .. jagades mest hela året om. Knöppel SvRidd. 187 (1912).
3) [eg. bildl. anv. av 1] ivrigt sträva att upphinna l. få tag i l. finna (ngn l. ngt), förfölja; äv. med bestämning inledd av prep. efter, betecknande föremålet för handlingen.
a) med avs. på person: göra ivriga ansträngningar att upphinna l. finna (ngn, ofta fiende l. flykting) för att få (honom l. henne) i sitt våld; äv. i uttr. jaga efter ngn. Israels barn wende om aff thet iaghandet effter the Philisteer. 1Sam. 17: 53 (Bib. 1541). Hoo som en annan vill iagha, han moste sielfver löpa med. LPetri Kr. 133 (1559; ordspr.). BraheBrevväxl. II. 1: 163 (1660). Lagerlöf Kejs. 280 (1914). De röda och ryssarna behärskade .. (Viborg), jagade skyddskårister, husundersökte och häktade. Söderhjelm Uppror. 96 (1918). (Han) har sedan en längre tid tillbaka varit jagad av polisen på kontinenten. SvD(A) 1929, nr 248, s. 3. — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i d.] (förr) i fråga om handtvärksskrånas uppspårande o. näpsande av personer som utan behörighet utövade handtvärk. Jaga bönhasar l. fuskare. Stiernman Com. 3: 752 (1669). Jagningar efter fuskare. FörordnLurendr. 1799, s. C 4 b. Det var .. sedan 1820 slut med skrånas rättighet att ”jaga” fuskare. Herlitz Stadsförv. 1830 113 (1924).
β) (vard.) i försvagad anv., i uttr. jaga flickor l. efter flickor o. d., ”springa” efter flickor o. d.; jfr FLICK-JÄGARE. Fosz 189 (1621). En snart förunderlig färdighet hos .. (adelspilten) uti at kunna svärja, topprida Bönder och jaga efter Qvinfolk. Lanærus Försök 124 (1788).
b) med avs. på djur.
α) (tillf.) om person: söka få tag i l. infånga. Lösz äre godhe för them, Som .. hafwa intet til göra, at the må jaga effter them. Lindner Tijdhfördr. 2 (1641).
β) (numera bl. tillf.) om djur: i brunst springa efter l. förfölja. (Tackorna) äro icke så mycket under efventyr för kastande, som när de altid varda jägade af Baggen. Serenius EngÅkerm. 273 (1727). Wisén Oden 79 (1873).
c) med avs. på sak.
α) sjöt. under forcering söka upphinna (flyende fartyg); äv. i uttr. jaga efter (fartyg). Copvaerdie Skepp, som til Flottan lyda, skola i jagandet efter Fienden, blifva i en hop, efter Flottan. PH 6: 3740 (1755). Adlerbeth Ant. 1: 208 (c. 1792). TSjöv. 1890, s. 277. Smith (1916).
β) (ngt vard.) ivrigt bemöda sig att uppsöka l. finna (ngt); i uttr. jaga efter ngt; äv. i abs. anv.: ivrigt söka. Castrén Res. 2: 376 (1848). (Benzelius) jagar .. efter Svenska trycksaker från 1400-talet. Forssell i 2SAH 58: 186 (1882). Jaga efter tryckfel. Beckman Amer. 2: 121 (1883). Att jaga i lexika. FoU 16: 76 (1903).
4) (i sht i vitter stil) ivrigt söka komma i besittning av l. uppnå (ngt), ivrigt eftersträva l. eftertrakta (ngt); vanl. i uttr. jaga efter ngt. Iach .. strecker migh till thet som fram ååt är, ieghandes effter målet som föresatt är. Filipp. 3: 14 (NT 1526). Hvad är som tröstar dina dagar, / .. / Då städs du trött och gäckad jagar / Phantomen utaf sällheten? Tegnér (WB) 1: 23 (1801). Den nöjeslystnad, som jagar efter ständigt nya stimulantia. Segerstedt Händ. 27 (1923, 1926). Jaga efter gyckelbilder. GHT 1929, nr 99, s. 10. (†) En rättsinnigh .. Menniskia (skall) .. jaga effter troon och kärleken. Muræus Arndt 1: 152 (1647).
5) (numera mindre br.; se dock b, d, e) tvinga (ngn) l. komma (ngt) att hastigt förflytta sig i den riktning l. mot det mål som man åsyftar l. begiva sig resp. förflyttas (till en plats), driva (ngn l. ngt till en plats); äv. utan angivande av platsen dit ngn l. ngt jagas: driva (ngn l. ngt) framför sig l. framåt; äv. med saksubj.; äv. (i vitter stil) bildl. G1R 10: 243 (1535). Han ville icke lathe .. (syna) sijn gierdisgardher och iachte synemennerne fenen i woldh. BtFinlH 2: 117 (1553). RARP 7: 173 (1660). Siukdom har iagat mig til Staden. KKD 6: 269 (1716). Ett hvitt segel, jagadt af friska vindar, närmade sig .. horizonten. Wikner Vitt. 76 (1871). Janson CostaN 2: 270 (1910). — särsk.
a) driva (djur till en plats); i sht jäg. med avs. på vildt djur: (med buller o. d.) skrämma upp (ett djur) o. tvinga det att taga vägen (till en plats där det kan fällas l. fångas); förr stundom i uttr. jaga till hag, driva (villebråd) till ”hag” (se d. o. 1 a). (En god jägare) ther kwnne wel iagha tiil hag och skiwta kwnne. G1R 3: 58 (1526). Jagar (man), af öfvermod, häst, oxa, eller annat diur, å någon, at honom ther med skada giöra; straffes (osv.). MB 33: 2 (Lag 1734). Wennerberg 3: 8 (1883). Flodström SvFolk 271 (1918; i fråga om flundrefiske).
b) (fullt br.) i sht jäg. om (jakt)hund: vädra upp o. förfölja (villebråd o. d., vanl. under skall), driva (se DRIVA, v.2 1 e). The Swenske them (dvs. lybeckarna) förfolgde så fort, / Som Stöffuere hadhe iaget en Hiort. Svart Gensv. H 7 b (1558). Lijten Hundh jagar offta stoort Diwr. Grubb 462 (1665). Många (stövare) jaga både hare och räf. Hahr HbJäg. 54 (1865). Högdahl Jaktb. 186 (1913).
c) (†) bildl., i vissa uttr. betecknande att ngn tvingas in i ett visst tillstånd l. förhållande l. att ngt drives till en viss ståndpunkt.
α) jaga (ngn) i harnesk l. vapen, driva l. tvinga (ngn) att gripa till vapen, försätta (ngn, ett folk o. d.) i krigstillstånd l. fiendskap (med ngn l. sig) l. i ovänskapligt l. spänt förhållande (till ngn l. sig). Kunde man där aff väl sij, hvadh oss denne resan oun[d]vijkeligen i vapnen jagadt hafver. AOxenstierna 1: 604 (1644). (K. XII) wiste, huru .. (ryssarna) på södra sidan, lagat, / Hwar med de, Swea Kung, mot sig i harnesk jagat. Brenner Dikt. 1: 27 (1700, 1713). Fischerström Tal 150 (1769).
β) jaga (ngn) uti svärd, prisgiva (ngn) åt svärd (dvs. krig). J jw altijdh ären Israels barnas fiendar, och iaghen them vthi swerd, tå them misgåår. Hes. 35: 5 (Bib. 1541; Vulg.: concluseris filios Israel in manus gladii; Luther: Darumb, das jr .. triebet sie ins schwert; Bib. 1917: givit dem till pris åt svärdet).
γ) jaga (en vara o. d.) högt, driva upp priset på (en vara o. d.). RP 9: 136 (1642).
d) (i vitter stil, fullt br.) bildl., om tidsmoment, händelser l. företeelser l. tillstånd o. d.: följa tätt på (ngt annat l. varandra); särsk. i uttr. händelserna o. d. jaga varandra l. den ena händelsen o. d. jagar den andra. Dagar / Jagar! / En hwar an, hwart ögnebleck. Lucidor (SVS) 107 (c. 1670). Atterbom Minn. 333 (1818). Den ena segertidningen jagade den andra. Crusenstolpe CJ 1: 240 (1845). Det ena (muntra) infallet jagade det andra. Backman Reuter Lifv. 1: 128 (1870). Händelserna rent jaga hvarandra, stupa på hvarandra. Quennerstedt Värld 18 (1904).
e) (i sht i vitter stil; jfr dock nedan) bildl., med avs. på person, äv. själ l. sinne o. d.: efterhängset ansätta, icke lämna ngn ro, förfölja, hemsöka; ofta med sakligt subj., t. ex. om göromål, (miss)tanke, begär o. d. En slaf är den, som usla lustar jaga. Geijer Skald. 4 (1811, 1835). (Den girige) jagas af sina onda begärelser. Melin Pred. 2: 122 (1847). Han är kanske en, som jagas av mörka tankar. Lagerlöf Holg. 2: 366 (1907). SvD(A) 1930, nr 50, s. 7. — särsk. (fullt br.) i p. pf. (ofta i adjektivisk anv.): ansatt, jäktad; äv. i överförd anv.: som beror på l. vittnar om l. är förbunden med jäktande o. d. Fries BotUtfl. 1: 214 (1843). Jag (är) oafbrutet jagad så, att jag kan störta. Atterbom (1845) i 3SAH 37: 208. Ett .. jagadt och oroligt lifs ständiga ombyten af hemvist. Böttiger i 2SAH 39: 227 (1864). Någonting jagat och likväl trotsigt gömde sig i hans hållning. Johansson RödaHuv. 2—3: 42 (1917).
6) tvinga (ngn l. ngt) att lämna den plats han (det) förut intog, tvinga (ngn l. ngt) att avlägsna sig, driva l. köra bort, bortjaga, fördriva, förjaga; numera (utom i a o. b) företrädesvis (i sht i vitter stil) i överförd l. bildl. anv. med sakligt obj., ofta betecknande sömn, lugn l. oro, sorg(er) o. d.; (utom i a o. b) numera bl. med bestämning inledd av prep. (i)från l. (ut)ur (l. motsvarande adv.), förr äv. av, betecknande den plats varifrån ngn l. ngt jagas; äv. med saksubj. (De) jegade .. konungen .. ther aff landet. OPetri Kr. 103 (c. 1540). (Kristus) jaghade .. vthur eenne Menniskio then orene Andan. Schroderus Os. 1: 7 (1635). Bellman Gell. 138 (1793). Ett vrål, som med ens jagade sömnen från slottsvaktmästarens .. ögonlock. Rydberg Vap. 275 (1891). Hallström Händ. 337 (1927). — jfr BORT-, FÖR-, UNDAN-, UT-JAGA. — särsk.
a) i vissa stående uttr. o. förb.
α) jaga (ngn) på dörren l. porten o. d., köra bort l. visa ut (ngn). Lyckan nästan altid plär / Förståndet ut på porten jaga. Kellgren 2: 161 (1780). Jaga på dörren. Berndtson (1880). Tavaststjerna Inföd. 103 (1887).
β) jaga (ngn) på flykten, driva (ngn) på flykten; förjaga; fördriva. Linc. (1640; under fuga). KKD 3: 120 (c. 1710). 3Mos. 26: 36 (Bib. 1917).
γ) (†) jaga (ngn) till rygga l. ur fältet, driva l. slå (ngn) tillbaka, driva (ngn) på flykten. The medh en skärmytzel jagade Hannibal til ryggia. Schroderus Liv. 313 (1626). När General Czernetsky .. inlät sig uthi een formel Action, iagade K. M:t them ther uhr feldtet. RARP 6: 140 (1657). Nordberg C12 1: 199 (1740).
b) (numera bl. ngn gg i vitter stil) utan adverbial: driva bort, förjaga, fördriva. Itt ruskande löff skal iagha them, och (de) skola flyy ther före, lika som itt swerd iaghadhe them. 3Mos. 26: 36 (Bib. 1541; Bib. 1917: så att de jagas på flykten av ett prasslande löv). Konung Sigismundi folck .. iagade wachten. Chesnecopherus Skäl Ddd 2 a (1607). Kolmodin Dufv. 48 (1734). Snälla sol, / Som jagat nordanvinden. Strindberg Fagerv. 76 (1902).
7) pådriva, påskynda.
a) (numera föga br.) i sht med avs. på djur: gm (upprepade) slag l. tillrop o. d. tvinga att förflytta sig, driva på, mana på; förr äv. med subj. betecknande piska o. d. KKD 3: 216 (1711). När hästen intet mer än toma slädan drager, / Tå löper han i traf, fast ingen piska jagar. Kolmodin QvSp. 1: 195 (1732). (Österlänningarna) plöja .. sin åker med et par oxar, som jagas med en jernpigg på ändan af en trästaf. Björnståhl Resa 5: 268 (1780). Atterbom Minn. 335 (1818). Hallström Than. 45 (1900).
b) (†) med avs. på värksamhet: påskynda, driva på. Genom det, at canzlie-rådet Ihre af mig fordrade ovanlig flit med sin son, jagade han mina egna studier. Wallquist Själfbiogr. 6 (1789).
c) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om (åter)-tåg, fart o. d.: brådstörtad l. forcerad (eg. på grund av förföljande). Lehnberg Pred. 2: 64 (c. 1800). Det jagade återtåget (från Torgau). Fryxell Ber. 7: 158 (1838). Med jagade dagsresor skyndade .. (kurfursten Fredrik Vilhelm av Brandenburg) öster ut till krigets skådeplats. Därs. 15: 202 (1848).
8) i fråga om handling l. värksamhet som avser att driva ett föremål in i l. genom l. omkring l. ut ur ett annat.
a) (i sht i vitter stil) skjuta (kula gm ngn l. ngns huvud o. d.); stundom äv.: ränna in l. stöta (spjut o. d. i ngn l. i ngns hjärta o. d.); stundom äv. med indirekt obj. Humbla Landcr. 136 (1740). Erik Soop .. jagade en kula genom Polackens hufvud. Afzelius Sag. VIII. 2: 124 (1857). Annars jag hade mitt hvässade spjut dig jagat i lifvet. Lagerlöf HomOd. 252 (1908).
b) med slag o. d. pressa l. driva ett föremål in i l. ut ur ett annat föremål. — särsk.
α) i särsk. förb. (se JAGA IN, JAGA UT) o. ssgr.
β) skeppsb. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: stycke varmed en bults diameter överskjuter diametern hos det hål vari den skall indrivas. Skillnaden emellan bultens och hålets diameter kallas jagning. Witt Skeppsb. 55 (1857).
γ) skeppsb. med objektsväxling: driva (fartyg, nåt o. d.) på så sätt att en person håller drevjärnet o. en annan sköter drevhammaren; jfr DRIVA, v.2 22. 5:to fylles och jagas andra nåtet. Witt Skeppsb. 227 (1863). Engström Skeppsb. 29 (1889).
c) (mindre br.) bildl., i uttr. jaga skräck l. fruktan l. dyl. (ut)i, förr äv. hos ngn, ingiva ngn skräck l. fruktan, injaga skräck l. fruktan osv. hos ngn; jfr INJAGA 3. Den alzmechtige Gudh .., såssom .. een sådhen stoor skräck uthij våre stolltte fiendher jagedt. OxBr. 8: 14 (1627). Block Progn. 42 (1708). Han (hade) .. velat jaga skräck hos fienden. Kullberg Domaren 105 (1842). Östergren (1929).
9) (i sht i vitter stil) intr.: hastigt l. rastlöst l. jäktande förflytta sig l. fara (fram), hasta, ila, rusa, storma fram; vanl. i förb. med rumsadverbial; äv. bildl. SthmStadsord. 1: 3 (1646). Hon jagade från det ena nöjet till det andra. Edgren Kovalevsky 81 (1892). Ett halfglömdt minne jagade som en blixt genom min själ. Geijerstam KampKärlek 150 (1896). I full galopp jagade Texasgirl på vägen österut med en ryttare. Granlund Carlé OdågÄv. 101 (1914). — särsk.
a) (mindre br.) om puls, = FLYGA 5 a η. Mina pulsar jaga / Af skräck. Lovén Dante 1: 6 (1856).
b) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som utmärkes av stark l. våldsam snabbhet l. hastighet; om hast(ighet) l. fart: stark, våldsam; äv. bildl. Euterpe 1: 9 (1823). Jagande strömoln. Högberg Frib. 325 (1910). Skrifvet med jagande hast. SvD(A) 1917, nr 23, s. 7. Rytmen kan bli jagande, forcerad eller (osv.). Abenius KellgrPr. 121 (1931).
10) (vard.) intr.: vara i ivrig l. häftig värksamhet, hava brådtom, jäkta; dels abs., dels med bestämning inledd av prep. med. Jaga (för att bli färdig) med ett arbete. Östergren (1929).
Särsk. förb.: JAGA AV10 4. jfr AVJAGA. särsk.
1) (†) till 6: bortdriva l. bortjaga (ngn). Fosz 35 (1621). Stiernhielm WgL 101 (1663).
2) (numera knappast br.) till 9; intr.: hastigt avlägsna sig, störta i väg, jaga bort. Olof tog .. till flykten och jagade af. Blanche Våln. 629 (1847). Björkman (1889).
JAGA BORT10 4. jfr BORTJAGA.
1) till 6: driva bort (ngn), förjaga, fördriva. Linc. (c. 1640). Jag (måste) be er att inte jaga bort mig ohörd. Hallström Händ. 9 (1927).
2) (i sht i vitter stil) till 9; intr.: hastigt avlägsna sig, rusa l. störta i väg. Hästen erhölls och .. (soldaten) jagade bort af alla krafter. Braun Calle 168 (1843). Hedin Pol 1: 151 (1911).
JAGA EFTER 10 32, äv. 40. till 3: sätta efter l. (häftigt l. länge) förfölja (en flyende l. en fiende o. d.) för att gripa l. döda honom. Tå Ahasia .. thet (dvs. Jorams död) sågh, flydde han .., Men Jehu iaghadhe effter honom. 2Kon. 9: 27 (Bib. 1541). Dalin Hist. 2: 9 (1750). Lindfors (1815). jfr EFTERJAGA.
JAGA FRAM10 4. jfr FRAMJAGA.
1) till 5: snabbt driva (ngn l. ngt) fram l. framåt. De skyar, som en ojemn .. vind jagade fram öfver fästet. Bremer Hertha 332 (1856).
2) (i sht i vitter stil) till 9; intr.: med ilande hast färdas l. röra sig fram(åt), skynda l. ila fram(åt). Tegnér (WB) 4: 20 (1822). Snöstormar jaga fram öfver ryska steppen. NF 4: 827 (1881). Koch Arb. 259 (1912).
JAGA IHJÄL. (†) till 7: driva på (djur) till döds. Hennes drengh hade ieghat hans skiut (dvs. skjutshäst) ihiell. BtFinlH 2: 219 (1588).
JAGA IN10 4. jfr INJAGA.
1) jäg. till 2: inöva (djur, i sht drevhund) till jakt. Behm (1920).
2) till 5: driva (ngn) in (i ngt); äv. mer l. mindre bildl. En stoor hoop folck, hwilke tigh skola jagha in vthi mijn garn. Hes. 32: 3 (Bib. 1541). Samtiden 1873, s. 483 (bildl.).
3) (i fackspr.) till 8 b: driva l. slå in (ngt i ngt). Weste (1807). Man sprängde ett hål i klippblocket och jagade in en järnbult i detsamma. PT 1907, nr 25 A, s. 2.
4) (numera knappast br.) till 8 c; med avs. på skräck, fruktan o. d.: ingiva, injaga (se d. o. 3); i sht i uttr. jaga in fruktan o. d. hos ngn, förr äv. i ngn l. i hjärtat. RP 8: 52 (1640). Jaga fruchtan och wyrdnad in i hiertat. Swedberg Dav. § 7 (1713). Gyllenborg Bält 238 (1785).
5) (i sht i vitter stil) till 9; intr.: rusa l. störta l. storma in (i ngt); äv. bildl. Runeberg 5: 168 (1863). En isande vindpust agade in i kammaren. Heidenstam Karol. 1: 207 (1897).
JAGA NED10 4 l. NER4.
1) till 5: driva (ngn) ned (i ngt). Weste (1807). De vilda skarorna .. jagades ned i morasen. SvH 5: 537 (1906).
2) (i sht i vitter stil) till 9; intr.: rusa l. störta ned (i ngt). Ramsay VägvFinl. 166 (1895).
JAGA PÅ10 4. särsk. (numera föga br.) till 7: driva på l. påskynda (ngn l. ngt); äv. i abs. anv. (Då skrivaren velat hejda pojkarnas hästar) så hadhe dhe iagat på öken. BtÅboH I. 9: 24 (1637). Hade jag ej jagat på, så (osv.). Linné Bref I. 4: 172 (1752). Sandström NatArb. 2: 144 (1910).
JAGA UNDAN10 32 l. 40. jfr UNDANJAGA.
1) till 5: driva (ngn) undan. Weste (1807).
2) (i sht i vitter stil; jfr dock slutet) till 9; intr.: (söka) hastigt avlägsna sig l. komma undan; hastigt fly undan. Hertigens förposter .. jagade undan. Sparre Frisegl. 2: 85 (1832). särsk. (knappast br.) sjöt. om fartyg: under forcering söka undkomma förföljare, taga jakt (se JAKT, sbst.1 3 slutet). Gyllengranat Sjökr. 1: 192 (1837). 2NF 12: 1165 (1910).
JAGA UPP10 4 l. OPP4. jfr UPPJAGA.
1) (†) till 3: under ivrigt l. häftigt förföljande hinna upp (ngn). Konungen .. hinte ei jaga fienden op. Nordberg C12 1: 554 (1740).
2) till 5.
a) (i sht i vitter stil) driva (ngn l. ngt) upp (ngnstädes) l. uppåt; äv. (ngt vard.): tvinga (ngn) att stiga upp (från liggande l. sittande ställning). Jaga upp ngn (ur sängen) midt i natten. Om jagad upp ur grafvens sköt du tågar (osv.). Geijer Skald. 29 (1811, 1835). Kavaleriet bör .. med öfverraskande karbineld jaga honom (dvs. fienden) upp ur hans bivacker o. s. v. Tingsten AnvTakt. 107 (1887). Hvad var det i hans blick, som kunde jaga blodet upp i hennes ansikte? Vinterg. 1894, s. 23. särsk. i bildl. anv.
α) med avs. på pris: driva upp, häftigt stegra; jfr JAGA 5 c γ. RP 9: 137 (1642). Risingh KiöpH 25 (1669). En missvext jagar hastigt upp priserna. Snellman Tyskl. 170 (1842). KGMalmström i 2SAH 62: 209 (1885).
β) med avs. på fantasi l. känslostämning o. d., äv. i överförd anv., med avs. på person: försätta i ett exalterat l. överspänt l. överretat tillstånd; äv. refl. Patronens fantasi jagade upp sig till de otroligaste gissningar. Benedictsson Peng. 288 (1885). Jaga upp stämningen. SvD(A) 1929, nr 117, s. 14.
b) i sht jäg. vid jakt (uppspåra o.) driva upp, ”få upp” l. ”stöta upp” (villebråd); jfr JAGA 5 a, b. Nordholm Djurf. 30 (1749). Runeberg 3: 249 (1830). Den räfven han inte kan jaga upp med hund, den fångar han i en fälla. Lagerlöf Jerus. 2: 206 (1902). särsk. (vard., föga br.) i mer l. mindre bildl. anv.: skaffa fram l. ”driva upp” l. ”uppspåra” (ngt). VFPalmblad i SvLittFT 1838, sp. 196. Hvad Krohn kunnat jaga opp (av matvaror), är klent. Ahrenberg Männ. 5: 53 (1910).
JAGA UT10 4.
1) till 6: driva (ngn) ut, förjaga; äv. bildl., särsk. (†): tränga ut, undantränga. Förwijser .. (edra bröder) från Sweriges knut / Eller the iagha edher vth. Messenius Blanck. 20 (1614). Det elaka myntet jagar ut det goda. Björnståhl Resa 3: 24 (1777). Quennerstedt Bender 31 (1910).
2) (i fackspr.) till 8 b: driva l. slå ut (ngt ur ngt). Jaga ut en bult. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856).
3) (i sht i vitter stil) till 9; intr.: rusa l. störta ut. Lagerlöf Berl. 2: 233 (1891).
Ssgr: A: (1) JAG-BACKE. (jag- 1808 osv. jage- 15481664) (†; se dock slutet) (i sht mindre) jaktmark l. jaktplats. G1R 19: 334 (1548). Then träta och oenighet, som sigh vtan twiffwel tildrogo, emellan Grannar och Nåboer om beqwemligaste Diwregångzställe och Jaghebackar. L. Paulinus Gothus MonPac. 757 (1628). särsk. (i fråga om ä. förh., fullt br.) kam. om (del av) kronolägenhet avsedd till jaktmark för hovet. Stiernman Com. 2: 318 (1641). BtRiksdP 1897, I. 1: nr 25, s. 4. En skogssträckning, som i äldre tid varit kronans jagbacke. Fornv. 1921, s. 87. jfr KRONO-JAGBACKE.
(8 b) -BULT. [jfr d. jagebolt, t. jagdbolzen] skeppsb. o. sjöt. järnvärktyg varmed bultar drivas l. ”jagas” ut, drivbult, ansättare (se d. o. II b). Grundell AnlArtill. 1: 26 (c. 1695). Smith (1916).
(8 b) -HAMMARE. skeppsb. o. sjöt. klubba av trä att slå på drevjärnet med; jfr DREVHAMMARE. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(3) -KANON. [jfr t. jagdgeschütz, ävensom eng. chasegun] (förr) sjömil. kanon anbragt i fören på krigsfartyg o. avsedd att bl. a. användas vid beskjutning av förföljt (jagat) fartyg; stundom äv. om i aktern anbragt kanon för beskjutning av förföljande fartyg; jaktkanon. Gosselman SNAmer. 2: 93 (1833). Gyllengranat SvSjökr. 1: 299 (1840). WoJ (1891).
(1) -LAPP, r. l. m. (†) jäg. jaktlapp. Lind (1749; under wand).
-LINA.
1) [jfr d. jageline] (i fackspr.) till 5: var särskild av de tömmar varmed de främsta hästarna (förelöparna) i ett spann styras; i sht i pl. InventLivrustk. (1671). Wrangel HbHästv. 464 (1885).
2) [jfr holl. jaaglijn (varav t. jageleine), till jagen i bet.: bogsera] sjöt. klenare, kabelslaget tågvirke, vanl. 9—15 cm. i omkrets, användt bl. a. till bogsering, förhalning, förtöjning o. d.; jfr JAGA 5. Roswall Skeppsm. 1: 134 (1803). Pertlinor, jaglinor och djuplodlinor. 2NF 30: 713 (1920).
-MÄSTARE, se JÄGMÄSTARE.
(1) -PARK. (jag- 17381755. jage- (jäge-) 16151712) (†) jaktpark. SUFinlH 5: 6 (1615). Konungs jage parkar. Spegel 341 (1712). Linné Diet. 1: 126 (c. 1750). Möller (1755).
(1) -PLATS. (jag- 17551825. jage- (jäge-) 15591734) (†) jaktplats. G1R 29: 656 (1559). Rabenius Kam. § 204 (1825).
(3) -PORT. [jfr holl. jaagpoort, t. jagdpforte, ävensom eng. chase-port, fr. sabord de chasse] (förr) sjömil. för ”jagkanon” avsedd kanonport i fören l. aktern på vissa krigsfartyg. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Stenfelt (1920).
(8 b) -PUNS. skeppsb. o. sjöt. redskap varmed nitar drivas l. ”jagas” ut; jfr -BULT. Ramsten o. Stenfelt (1917).
(8 b) -RABB. skeppsb. o. sjöt. större, med skaft försett drevjärn (se d. o. 2) användt vid jagning av nåt o. d. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Engström Skeppsb. 29 (1889). 3NF 5: 1261 (1926).
(8) -RING. skeppsb. o. sjöt. hel (järn)ring som är avsedd att sammanhålla av flera timmer byggd mast o. som uppvärmd drives kring masten (varefter den vid avsvalningen hårdt sammandrager sig); motsatt: kilring. Witt Skeppsb. 241 (1863). 2NF 17: 1204 (1912).
(jfr 5) -TROSS. [jfr holl. jaagtros, t. jagtrosse] (föga br.) sjöt. jfr -LINA 2. Röding SD 43 (1798). Frick o. Trolle 72 (1872).
(1) -VUXEN, p. adj. (†) om villebråd: jaktvuxen. Lind (1749; under jagbar).
B (†): JAGE-BACKE, se A.
(1) -BAN. jaktpark; jfr BANA, sbst.1 3. Tiselius Vätter 1: 27 (1723).
(5) -BETSEL. betsel avsett att användas tillsammans med jaglina (se d. o. 1)? TullbSthm 3/12 1583.
(1) -BETT. = -BETSEL. TullbSthm 12/8 1584.
-MÄSTARE, se JÄGMÄSTARE.
-PARK, -PLATS, se A.
(1) -RÄTTIGHET. jakträttighet. RF 1734, § 21.
(1) -SLÄTT, f. slätt avsedd l. använd till jaktmark. LejonkDr. 145 (1688).
(1) -SPETS. (-spess) [jfr t. spiess, spjut] jaktspjut. JPetri PEriksson A 3 b (1639; i bild).
(1) -SPETT. [jfr mnt. spēt, spjut] jaktspjut. Dahlstierna (SVS) 326 (c. 1696).
C (till 3 a α; i fråga om förh. före 1820): JAGNINGS-PATENT. (†) öppet kungligt brev vari stadgas om rätt att ”jaga” bönhasar o. d. YtterlHdlNäringsfrih. 2 (1820).
-RÄTT, r. l. m. (tillf.) rätt att ”jaga” bönhasar. GbgHÅ XXIX. 5: 205 (1923).
-RÄTTIGHET~102 l. ~200. (tillf.) = -RÄTT. YtterlHdlNäringsfrih. 2 (1820).
D (†): (5 b) JAGO-HUND. jakthund. Stöffuare eller jagohundar. LPetri Luther Nattw. E 5 b (1558).
Avledn.: JAGARE, se d. o.
JAGBAR, adj. (föga br.) till 1: jaktbar. Schultze Ordb. 2054 (c. 1755). Klint (1906).
Spoiler title