publicerad: 1934
JAJNA jaj4na, äv. med eng. uttal, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 r. l. f.; best. -an; i bet. 2 i best. anv. äv. utan slutartikel; pl. (i bet. 1) -s (Björnstjerna Hind. 112 (1843) osv.), äv. -er (Boberg Ind. 173 (1928)).
Ordformer
(djaina 1880—1904. dschaina 1843—1860 (: Dschaina-sektens). jaina 1843—1934)
Etymologi
[jfr eng. jain, jaina; av hindi o. sanskr. jaina, som tillhör en budda l. en profet, till jina, segrare, äv. benämning på bl. a. var o. en av jajnismens tjugufyra (till största delen mytiska) profeter o. lärare o. särsk. på den siste av dessa, Vardhamana l. Mahavira († c. 500 f. Kr.), ansedd som den egentlige upphovsmannen till jajnismen]
(i fackspr.)
1) anhängare av jajnismen, jajnist. Jainas vidhålla själavandringen lifligare än Brahmanerne sjelfve. Björnstjerna Hind. 113 (1843). Appar, vilken enligt legenden under en tid svek sin tro och blev jaina. NoK 81: 113 (1927).
Ssgr (till 2; i fackspr.): JAJNA-DIALEKT(EN). om den ålderdomliga prakritdialekt varpå de äldre av jajnismens heliga skrifter äro skrivna. 2NF 12: 546 (1909). —
-LITTERATUR(EN). HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 38. —
-TEXT. HdlProfSanskrLd 1920—23, s. 64.
Avledn. (till 2; i fackspr.): JAJNISK, adj. som har avseende på jajnismen, jajnistisk. Ett jainiskt grottempel. Boberg Ind. 52 (1928). —
JAJNISM(EN), r. om den framför allt av Mahavira grundade, numera huvudsakligen i västra delen av Främre Indien utbredda indiska religionen. Fredengren Bettany VärldRel. 178 (1893). NordT 1914, s. 485. —
JAJNISTISK. adj. till JAJNISM o. JAJNIST; jfr JAJNISK. Fredengren Bettany VärldRel. 179 (1893). SDS 1934, nr 80, s. 10.
Spoiler title
Spoiler content