[jfr t. der jahvist, eng. the jahvist; bildat till JAHVE, det hebr. namnet på Israels gud, vilket i sht förr på grund av missförstånd utlästs Jehova (se JEHOVISTEN). — Jfr JAHVISM,JAHVISTISK]
teol. o. litt.-hist. sammanfattande benämning på de partier av pentateuken o. Josua bok som främst karakteriseras av att Gud där kallas Jahve (i stället för Elohim); jfr JEHOVISTEN 1. Schück VLittH 2: 12(1901). Stave InlGTKanonSkr. 22(1912).
