JOLMIG jol3mig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.)
1) i eg. mening: fadd, kväljande; jfr JOLM 1.
a) om mat l. dryck: utan (tillräcklig) smak l. krydda, med svag o. (därigm) äcklig smak; fadd, duven; äcklig, oaptitlig. Posten 1768, s. 155. Genom insockringen går .. en del af den karakteristiska smaken förlorad, och ju mer man slösar med sockret, desto jolmigare bli frukterna. LAHT 1887, s. 298. Dessa ideligen återkommande minnesfester verkar som jolmig ölsupa. Nilsson Olymp. 188 (1923).
c) om luft l. lukt: kvalmig, kväljande; äv. bildl. Om det blir klädt på bordet, så låt bli jasmin, för det luktar illa, jolmigt. Hallström GHist. 54 (1895). Det har stått en jolmig dunstkrets kring Folkens förbund. GHT 1926, nr 64, s. 10.
2) i överförd anv.: som saknar friskhet l. originalitet; pjollrig, ”äcklig”, ”kvalmig”; platt, trivial; om person: fadd, intetsägande, tom, andefattig; jfr JOLM 2. Hvad du gör, så gör det helt. Blif hellre en verklig skurk än en vanlig jolmig halfmenniska, som är litet af hvarje. Nordensvan Skuggsp. 144 (1884). Det var bara jolmigt inne i stan, där man satt och söp på krogarna för att hålla humöret uppe. Dens. Hvad Figge blef 26 (1890). (Den) jolmigaste hyperromantik. SvD(A) 1931, nr 63, s. 24.
Avledn.: JOLMIGHET, r. l. f. särsk. till 2. Rosenius Himmelstr. 298 (1903). Vi veta ju, att vid sidan av den typiska anglosachsiska friskheten finns det också en lika karakteristisk jolmighet. OoB 1931, s. 408.
SAOB
