SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JUDICIUM jɯdi4sium l. jud-, l. -dis4-, l. 0302, n.; best. -iet; pl. -ier.
Ordformer
(iudicium 1668 (: iudicier, pl.) c. 1716. judicium 17401921. juditium 1560)
Etymologi
[liksom d. judicium, t. judizium, av lat. judicium, av jus, rätt (se JURIS), o. stammen i dicere, säga (jfr DIKTERA o. TE, visa). — Jfr JUDICERA]
(numera bl. ngn gg i lärt spr.)
1) rättslig dom, utslag. Andersson (1845). Cannelin (1921).
2) omdöme, bedömande, värdering; förr äv.: (uttalad) mening (om ngt), utläggning. När Celadon var bortreest, yppades åthskilliga taal och iudicier uthi hoffvet om heerdens bedröffvelse. UHiärne Vitt. 51 (1668). (Jag) förelade .. originalet af mitt Nativitet för Herrn Weigelio, begärandes hans judicium här öfver. Humbla Landcr. 85 (1740). Cannelin (1921).
3) omdömesförmåga; jugemang. G1R 29: 427 (1560). Wett eller förstånd är galet om icke iudiciet hielper det. Hiärne 3Hdskr. 66 (c. 1716). Cannelin (1921).
Spoiler title
Spoiler content