SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1934  
JULLE jul3e2, i bet. 1 äv. (i sht i fackmässigt spr. o. där numera alltid) JOLL jol4 l. (numera dock icke ss. sjömil.) JOLLE jol3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. JULLA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(joll c. 1820—1929. jolle 1685—1929. julla 1636 (nom. sg.)—1829. julle 1529 (: Jullar, pl.), 1543 osv.)
Etymologi
[av mnt. jolle resp. holl. jol; jfr dan. o. t. jolle; av ovisst urspr.; jfr JÅL]
1) i sht sjöt. benämning på vissa små, öppna båtar; numera bl. om små roddbåtar av bukig typ vilka användas bl. a. ss. det minsta slaget av skeppsbåtar; jfr DINGE. HSH 37: 3 (1529). Iiij (dvs. fyra) skepzbåttar och ij (dvs. två) Jullar. SkeppsgR 1543. Jullar medh Segell. BtÅboH I. 8: 217 (1636). Julle .. är den minsta af alla i Skärgården brukliga fartyg. Ekström AfhFiska 94 (1845). Mellan båten och land gingo små jollar med matroser i blåa och hvita tröjor. Strindberg Hems. 182 (1887). Jakterna hava sin eka eller joll .. på släp, men större fartyg hava sina båtar hissade under dävertar eller insatta i särskilda ”båtskrån”. VFl. 1926, s. 52. — jfr HÄCK-, SEGEL-, SKEPPS-, TORSK-JOLL(E), -JULLE. — särsk.
a) (förr) ett slags mindre, enmastat fartyg med gaffel- l. sprisegel o. stagfock; äv. i uttr. norsk julle. Dalman 27 (1765). Röding SD 44 (1798).
b) sjömil. ett slags mindre, bevärat träfartyg avsett att framdrivas huvudsakligen med åror; numera bl. i ssgn KANON-JOLL. HA 8: 154 (c. 1820). Platen SvFörsv. 50 (1828). — jfr KANON-JOLL.
c) (i sht i vitter stil) i bildl. anv.
α) med tanke på jullens litenhet o. bräcklighet o. på dess hjälplöshet i hård sjö o. d. Werldzens Haaff .. / .. wår swaga Julla qwäfwer. Wexionius Sinn. 3: G 4 b (1684). Bland ödens ebb och flod min lefnads julle kastas. Lidner 1: 107 (1786). Böttiger i 2SAH 50: 310 (1874). — jfr LEVNADS-JULLE.
β) (mera tillf.) med tanke på skeppsjollens egenskap att medfölja ett annat fartyg. Tegnér 7: 150 (1814). Böttiger 1: 64 (1845, 1856). Sedan 200 år .. är Portugal föga annat än en julle i Englands kölvatten. Kjellén Storm. 1: 40 (1905).
2) (†) sjöt. = JULL-TÅG. Röding SD 44 (1798). Deleen 601 (1829).
3) (†) anat. = JULL-BEN. Rosenstein Comp. 81 (1736). Florman Anat. 1: 481 (1823). Dalin (1852; med hänv. till jullben).
Ssgr: A (till 1; sjöt.): JOLL-BOM. (numera föga br.) = -DÄVERT. Ekbohrn (1840). Stenfelt (1920). —
-DÄVERT. dävert för upphissning av ett fartygs joll. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). 3NF 4: 384 (1925). —
-GAST. roddare i ett fartygs joll. Gosselman SNAmer. 2: 46 (1833). Lundell (1893). —
-TIMMER. skeppsb. ekvirke som utgör minsta slaget av båttimmer. ReglVirkeslefv. 1825, s. 29. Cnattingius (1875, 1894). SFS 1922, s. 325. —
-VIRKE. skeppsb. = -TIMMER. ReglVirkeslefv. 1825, s. 29. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 1.
B: (jfr 3) JULL-BEN. [jfr nylat. os naviculare] (numera föga br.) anat. benämning på ett av handlovens o. vristens ben som har en ansenlig urgröpning o. därigm i viss mån erinrar om en båt, båtben. Sönnerberg Loder 82 (1799). 2NF 28: 495 (1918). —
(jfr 2) -TÅG. [jfr t. jolltau] (†) sjöt. tåg till båtgöling; äv.: båtgöling. Röding SD 44 (1798). Jungberg (1873).
Avledn.: JOLLA, v. (tillf.) refl.: medelst joll fortskaffa sig (till en plats o. d.). Vi jolla oss i land. NTIdr. 1899, Julnr s. 28.
Spoiler title
Spoiler content