SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JUSTITIARIE justit1sia4rie, äv. 10—, äv. (i sht i södra o. västra Sv.) —302, m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet äv. i lat. form (med lat. böjning): Uti alla Rätter böra Justitiarii wara i rättan tid tilstädes wid förlust af sin löhn. Schmedeman Just. 636 (1672). PH 5: 3026 (1750: Justitiarius). KrigVAH 1843, s. 26 (: justitiarius, ack.).
Etymologi
[jfr t. justitiar(ius), eng. justiciary, fr. justicier; av mlat. justitiarius, till lat. justitia (se JUSTITIE)]
(titel för) domhavande l. lagfaren medlem av domstol; numera bl. med avs. på utländska förh.; i Sv. förr benämning på borgmästare i mindre stad o. på lagfaren ledamot av vissa domstolar, särsk. amiralitetsrätten o. krigshovrätten, ävensom av styrelsen över S:t Barthélemy; förr ngn gg äv. om häradshövding. När Ammiralitetz Rätten sammanträder, sitter Præsidenten främst, Flaggemännerne, Justitiarien, och sedan dhe andre Officerarne. Sjöart. 1685, s. 188. Iustitiarierne uti Gefleborgz lähn, så på landet som i städerne. FörarbSvLag 7: 15 (1696). SvLitTidn. 1819, sp. 473. Kongl. Maj:t har utnämnt och förordnat .. till justitiarie i Engelholm .. vice häradshöfdingen Johan Niclas Glimstedt. VexjöLT 1846, nr 33, s. 1. Höjer Sv. 1: 234 (1873). Herlitz Stadsförv. 1830 327 (1924). — jfr AMIRALITETS-, KRIGS-JUSTITIARIE.
Ssg: JUSTITIARIE-ÄMBETE~020, äv. ~200. (förr) Bergv. 2: 85 (1739). Uppl. 1: 516 (1905; om förh. 1714).
Avledn.: JUSTITIARIAT, n. [jfr t. justitiariat] (förr) justitiarieämbete. Justitiariatet i Philipstad. 2RARP 6: 460 (1731). SFS 1836, nr 9, s. 3. Dalin (1852).
Spoiler title