SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄKTA jäk3ta2, v. -ade. vbalsbst. -AN (i sht i vitter stil, Agrell Sol. 30 (1905), Östergren (1929)), -ANDE, -NING (†, Nerman Pan 101 (1912)); jfr JÄKT.
Ordformer
(jächt- 1668. jägt- 17281906. jäkt- 1749 osv.)
Etymologi
[bildning till fsv. iäkt, f., sidoform till iakt (se JAKT, sbst.1); jfr d. jægte, nt. jachten]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tr.: jaga, förfölja (ngn), driva (ngn) från en plats till en annan, jaga efter (ngn); driva (ngn) på flykten, fördriva (ngn); äv. med bestämning inledd av prep. efter: följa efter, förfölja. Stiernhielm Harm. 40 (1668). De jägta fiänden ur landet. Schultze Ordb. 2057 (c. 1755). Fast än jag sprang, at svärmen (dvs. myggsvärmen) från mig jäckta. Bellman Gell. 98 (1793). På juladag må ungdomen gifva sig ut och jägta skator, d. v. s. jaga dessa foglar ifrån en gård till en annan. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 292 (1864). Hon visste väl hur de döda, som inte hade begravts i kyrkogårdsmull, jäkta och jaga efter sina fiender. Lagerlöf Kejs. 280 (1914). — jfr RÄV-JÄKTANDE. — särsk. (†) bildl. I tårad blick, der löjet smärtan jägtar, / Det syns, likt solens blink i vattnet, glindra. Atterbom Lyr. 2: 270 (1809).
2) tr.: jaga l. driva på (ngn); hetsa, oroa (ngn); ngn gg äv. (i vitter stil) abs.; äv. i mer l. mindre bildl. l. överförd anv., med sakobj. Schultze Ordb. 2057 (c. 1755). Väl mig! jag aldrig jägtades till språng / Af stora anspråk i de storas trappa. Wallin Vitt. 2: 69 (1821). Åter kände jag strupen af törst försmäkta, / pulsarna bulta och yrande tankar jäkta. Fröding Guit. 71 (1891). Försök inte att lägga dig i mina göromål eller jägta mig i mitt arbete! Hedenstierna Jönsson 109 (1894). Vi är barn av en jäktande tid, livet jäktar oss — och vi själva jäktar oss. VerdS 215: 25 (1918). Siwertz Sel. 1: 104 (1920). Kvick och rolig, utan att därför jäkta en vits till döds. Schück AllmLittH 3: 542 (1921; om prosan i Shaksperes tidigare dramer). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: hetsad, pressad, hårdt ansatt, ”piskad” (av brådskande arbete o. d.); äv. i överförd anv.: som beror på l. vittnar om l. är förbunden med hets l. brådska o. d. SDS 1886, nr 1, s. 2. Det jäktade lifvet i Boston. Bremer 2: 124 (1896). Hallström Händ. 132 (1927). — jfr UT-JÄKTAD.
3) intr.: (på ett sätt som vittnar om oro l. nervositet o. d.) brådska (med ngt), fara åstad; ivrigt anstränga sig (för ngt), ävlas, ”fäkta”, ”stå i”; särsk. i uttr. jäkta efter (ngt), ivrigt eftersträva l. eftertrakta (ngt), jaga efter (ngt). Det var ett fasligt jäktande. Gyllenborg Skald. 21 (1798). Narraktigt jägtande efter qvickheter. Castrén Res. 2: 24 (1845). Icke såsom skulle i allmänhet på resor mycket uträttas, men der jägtas vanligen mycket. Fahlcrantz 4: 98 (1865). Ett planlöst jäktande efter kunskap. Verd. 1892, s. 49. På alla områden jäktar man efter förvridna nyheter. Böök ResSv. 205 (1924). — jfr BETYGS-, ORIGINALITETS-, POPULARITETS-, PÄNNING-JÄKTANDE m. fl. — särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv. (ofta svårt att skilja från 2): brådskande, hetsig, nervös. Det jäktande och intriguppfyllda lifvet i en världsstad. PedT 1891, s. 17. I vår oroliga och jäktande värld. HågkLivsintr. 4: 10 (1923). Vesterlund Skolm. 93 (1924).
b) med (refl.) obj. o. objektiv predikatsfyllnad; äv. bildl. Dagen ilar / Med stojande larm. / Nu han jäktat sig varm, / Och tröttad hvilar / Från mödans ok. CFDahlgren 1: 5 (1829). Jägta sig trött. Klint (1906).
Särsk. förb.: JÄKTA FRAM10 4.
1) (mindre br.) åstadkomma (ngt) gm forcerat arbete, pressa l. tvinga fram (ngt); jfr JÄKTA 2, 3. Samma arbete, som skulle kunnat utföras med normala arbetskrafter .., måste nu jäktas fram genom öfvertidsarbete. Tenow Solidar 2: 105 (1906). DN(A) 1929, nr 354, s. 6. (i oeg. anv.).
2) till 3: (ivrigt l. nervöst) skynda framåt. De millioner menniskofötter, som feberaktigt jägtade fram öfver gatornas stenläggning. Benedictsson o. Lundegård 120 (1888).
JÄKTA FRAMÅT10 4~1 l. 04, sällan 3~2.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1: driva (ngn) framåt, fösa fram (ngn). Flockar af kor och getter, som jägtades framåt. Kongo 2: 480 (1888).
2) (mindre br.) till 3: (ivrigt l. nervöst) skynda framåt. En kvinnlig och en manlig figur .. synas .. jäkta framåt mot åskådaren. Bergh Konst 107 (1894, 1908). Öberg Makt. 2: 116 (1906; bildl.).
JÄKTA PÅ10 4.
1) (föga br.) till 2: jaga på, driva på (ngn l. ngt). Lind 1: 971 (1749). Han .. jäktade på sina steg så att hon knappt kunde hinna med. Öberg Makt. 1: 79 (1906).
2) (mindre br.) till 3, intr.: skynda på. Vi jäktade på för att hinna skogen. Didring Malm 1: 101 (1914).
Avledn.: JÄKTARE, m.||ig. (†) till 1: person som förföljer l. jagar l. fördriver ngn l. ngt. Schultze Ordb. 2057 (c. 1755). Franzén Skald. 4: 50 (1802, 1832; bildl.).
JÄKTIG, adj. till 3: som innebär l. kännetecknas av jäkt; nervöst brådskande, orolig, nervös. Jag hade det jäktigt förra veckan. Johanson Oskuld 90 (1901). Vilken jäktig dag. Laurent ResNY 34 (1923). Mitt arbete är till sin natur jäktigt och enerverande. Rogberg Hustru 107 (1928).
Spoiler title
Spoiler content