publicerad: 1934
JÄRNÖRT jæ3rn~ær2t, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(järn- 1538 osv. järna- 1642 (: Järnaörtawatn))
Etymologi
[fsv. iärnyrt (i bet. 1, 3 b), motsv. ä. d. iærnurt (i bet. 1, 3 b), d. jærnurt (i bet. 1, 3 b, 3 e α); jfr mnt. īsernkrūt, fht. īsarna, t. eisenkraut, senlat. ferraria, gr. ἡ σιδηρῖτις]
1) bot. individ l. art av det till familjen Verbenaceæ hörande örtsläktet Verbena Tourn.; företrädesvis om den i Sv. sällsynta o. bl. ss. förvildad förekommande örten Verbena officinalis Lin., vilken tidigare användts i medicinen o. spelat en stor roll i ä. tiders folktro (bl. a. tillskrivits förmågan att göra en människa osårbar); jfr ISEN-KRUT, ISER-HART. VarRerV 58 (1538). Bladen vthaff Järnört, stötte medh Rosenolie, och lagde vppå såår, helar them wäl. Månsson Ört. 116 (1628). Hildebrand MagNat. 26 (1654). Linderholm (1803). Lindgren Läkem. (1920). — särsk. (†) i uttr. järnört med nässelblad, örten Verbena urticifolia Lin. (i Sv. icke förekommande ss. vild). Rudbeck HortBot. 116 (1685).
2) (†) roten av järnört (i bet. 1), använd ss. drog l. läkemedel. At (upprepade) hjärtsprång dermed ej förekommas, at Barnet bär på sig Jernört (radix Verbenä). Alm(Gbg) 1755, s. 34.
3) ss. namn på ett flertal andra örter, till stor del (jfr d, e, f, g) mer l. mindre besvärliga ogräs, oftast med starka rötter (jfr JÄRN-ROT 2).
a) (†) den till familjen Siliquosæ hörande örten Sisymbrium officinale (Lin.) Scop. (före Linné kallad Verbena), allmän vägsenap; äv. i uttr. vild järnört. Rudbeck HortBot. 40 (1685). Bromelius Chl. 28 (1694).
b) [jfr ä. d. stor jærnurt i motsv. anv.] (numera knappast br.) bot. den till familjen Compositæ hörande örten Cichorium intybus Lin., vars rot tidigare användts ss. drog (jfr 2), vägvårda; förr äv. [fsv. bla iärnyrt] i uttr. blå järnört. Linc. (1640; under ambubeja). Linné Sk. 400 (1751; fr. Skåne). Wahlberg Foderv. 275 (1835). SvUppslB 14: 867 (1933).
c) (numera knappast br.) bot. den till familjen Personatæ hörande örten Pedicularis palustris Lin., kärrspira. Linné Sk. 277 (1751; fr. Skåne). Jern-ört .. (har ss. namn på Pedicularis palustris Lin.) afseende, dels på örtens .. motsträfvighet mot lian, dels på dess jernrost-lika färg. Dybeck Runa 1845, s. 70. Lyttkens Ogräs 46 (1885; fr. Skåne). SvUppslB 14: 867 (1933).
e) (numera knappast br.) bot. om arter av det till familjen Compositæ hörande släktet Centaurea Lin.; äv. ss. namn på detta släkte. Brander NatH 103 (1785). Fries BotUtfl. 3: 212 (1864). Dens. Ordb. (c. 1870). särsk.
α) örten Centaurea scabiosa Lin., åkervädd; jfr JÄRN-ROT 2 b. Linné Sk. 421 (1751; fr. Gotl.). Lilja SkånFl. 351 (1838). Bolin Åkerogräs. 85 (1926). SvUppslB 14: 867 (1933).
β) örten Centaurea jacea Lin., rödklint. Gadd Landtsk. 3: 172 (1777; fr. Gotl.). Lyttkens Ogräs 24 (1885). SvUppslB 14: 867 (1933).
f) (numera knappast br.) den till familjen Siliquosæ hörande örten Capsella bursa pastoris Lin. (i sht förekommande ss. ogräs), lomme. Ugla PræfNæsg. 32 (1734; fr. Dalarna). Wiström VäxtnDal. 5 (1907; fr. Dalarna).
g) (†) den till familjen Compositæ hörande örten Senecio vulgaris Lin. (i sht förekommande ss. ogräs), korsört. Linné Fl. nr 690 (1745; fr. Uppl.). Serenius Iiii 4 b (1757).
Ssgr (till 1): A: JÄRNÖRT-FAMILJ(EN). bot. fanerogamfamiljen Verbenaceæ, vilken står nära familjen Labiatæ o. omfattar omkr. 750 arter fleråriga örter l. buskar l. (mera sällan) träd, i sht i tropiska l. subtropiska länder. 3NF (1929). —
-SLÄKTE(T). bot. det till järnörtfamiljen hörande släktet Verbena Tourn. AGNathorst i ArkBot. II. 1: 23 (1904). SvUppslB (1933). —
-VATTEN. (järnört- 1654. järnaörta- 1628. järnörts- c. 1613—1739) [jfr d. jærnurtvand] (†) farm. dekokt på järnört. Forsius Min. 169 (c. 1613). Månsson Ört. 118 (1628). ApotT 1739, s. 8. —
-VÄXT. bot. växt av järnörtfamiljen; vanl. i pl. ss. namn på denna familj, verbenaväxter. AGNathorst i ArkBot. II. 1: 23 (1904). SvUppslB (1933).
B (†): JÄRNAÖRTA-VATTEN, se A.
C (†): JÄRNÖRTS-VATTEN, se A.
Spoiler title
Spoiler content