[fsv. iatta, iätta, motsv. d. jætte, isl. játa, játta; jfr äv. fht. gijāzan, gijāzen; avledn. av JAo. urspr. betydande: säga ja till (ngt); jfr FÖR-JÄTTAsamt JAKA]
(†)
1) eg.: säga ja, jaka; (eg.: med jaord) tillförsäkra (ngn ngt); lova (ngn ngt), utlova; jfr JAKA 6. Wij .. altijd göra vele ssom wij eder loffuad oc jætthat haffua. G1R 4: 136(1527). Een jungfru hafwer ett foster födt, Thet Gudh Fader hade jätt i fordom tijd. Ps. 1695, 129: 1.Liljestråle Marmontel Bel. 156(1768; av översättaren betecknat ss. ”gammalt Svenskt ord, nu föga brukeligt i de flästa Landsorter”).
2) [jfr fsv. them ær illa troande som androm onth jættar (Schlyter ChrLL 308)] i uttr. jätta ngn ondt, övergående i bet.: hota ngn; i det ordspråksliknande uttr. den är illa troandes som (androm) ondt jätter o. d. Gustaf II Adolf 316(1630). Grubb 127(1665). BtFinlH 2: 330(1670). jfr: Anders Larsson .. både Jättade, och Löchtade (dvs. beskyllde för lögn) sin wederpart, medh formalia ord, Tu skalt bijta derföre en Nött. BtÅboH I. 6: 35(1633; rättat o. kompletterat efter hskr.).
