SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄTTA, v.2 -ade (G1R 4: 136 (1527), VDAkt. 1725, nr 276); l. -er (Widekindi G2A 440 (i handl. fr. 1617), Grubb 127 (1665)), jätte (Ps. 1572, s. 100 a, Därs. 1695, 216: 23), jätt (Svart Gensv. I 5 b (1558), Ps. 1695, 129: 1), jätt (Beronius Reb. A 4 a (1674), Lind (1749)).
Ordformer
(jät- 17121749. jätt- (jætt(h)-, jett-) 15271768)
Etymologi
[fsv. iatta, iätta, motsv. d. jætte, isl. játa, játta; jfr äv. fht. gijāzan, gijāzen; avledn. av JA o. urspr. betydande: säga ja till (ngt); jfr FÖR-JÄTTA samt JAKA]
(†)
1) eg.: säga ja, jaka; (eg.: med jaord) tillförsäkra (ngn ngt); lova (ngn ngt), utlova; jfr JAKA 6. Wij .. altijd göra vele ssom wij eder loffuad oc jætthat haffua. G1R 4: 136 (1527). Een jungfru hafwer ett foster födt, Thet Gudh Fader hade jätt i fordom tijd. Ps. 1695, 129: 1. Liljestråle Marmontel Bel. 156 (1768; av översättaren betecknat ss. gammalt Svenskt ord, nu föga brukeligt i de flästa Landsorter).
2) [jfr fsv. them ær illa troande som androm onth jættar (Schlyter ChrLL 308)] i uttr. jätta ngn ondt, övergående i bet.: hota ngn; i det ordspråksliknande uttr. den är illa troandes som (androm) ondt jätter o. d. Gustaf II Adolf 316 (1630). Grubb 127 (1665). BtFinlH 2: 330 (1670). jfr: Anders Larsson .. både Jättade, och Löchtade (dvs. beskyllde för lögn) sin wederpart, medh formalia ord, Tu skalt bijta derföre en Nött. BtÅboH I. 6: 35 (1633; rättat o. kompletterat efter hskr.).
Spoiler title