SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄTTER jät4er, r. l. m.; best. -n.
Ordformer
(getter 1898 (: getterbotten). jätter (jetter) 1774 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Smål., Öl., norra Sk.) jätter, jetter; av okänt urspr.]
(i sht i Smål. l. i fråga om småländska förh.) med sten uppfyllt, hårdt packat morängrus (som ligger under annat jordlager). Ör, sand och jätter, hvaruti tallskogarne bäst trifvas. Crælius TunaL 140 (1774). Hedenstierna Kaleid. 161 (1884). PT 1901, nr 192, s. 1. 2NF (1910).
Ssgr (i sht i Smål. l. i fråga om småländska förh.; äv. landt.): JÄTTER-BOTTEN. bottenlager som består av ”jätter”. SFS 1868, nr 17, s. 11. Åkerjorden, bestående af stenbunden svartmylla på getterbotten. PT 1898, nr 129, s. 1.
-JORD. (jordart som till övervägande del består av) ”jätter”. Arrhenius Jordbr. 1: 5 (1862). LB 1: 78 (1899). 2NF (1910).
Spoiler title