SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1934  
JÄVIG 3vig2, adj.; adv. -T.
Ordformer
(-ig 1675 osv. -og 1801)
Etymologi
[fsv. iävugher (i bet. 1); avledn. av JÄV, sbst.]
1) (†) motsv. JÄV, sbst. 1: oviss, tvivelaktig. Schouten Siam 21 (1675).
2) jur. motsv. JÄV, sbst. 2: som på grund av jäv har förklarats l. som på grund av föreliggande omständigheter kan l. bör anses vara inkompetent l. obehörig att företaga viss rättshandling, i sht ss. domare l. vittne. VDP 19/4 1750, § 1. Utmätningsman må ej taga befattning med mål, hvari han jäfvig är. SFS 1877, nr 31, s. 2. Rätten förklarade honom jävig som vittne men medgav att han hördes upplysningsvis. SvD(A) 1920, nr 102, s. 9. — jfr O-JÄVIG. — särsk. i bildl. l. överförd anv.: inkompetent; partisk; särsk. om omdöme o. d. Kellgren i NHandelsbibl. 6 (1784). Hvad drottningen (av Neapel) beträffar, så kan mitt omdöme kanske anses jäfvigt på grund af den eviga tacksamhet, som jag är henne skyldig. GMArmfelt (c. 1794) hos Tegnér Armfelt 2: 163. Ladau sade: ”du är jäfvig / Att marskalkens värde mäta, / Du har hjerta, han har mage, / Du vet dö, och han blott äta.” Runeberg 2: 107 (1848). Klint (1906).
Avledn.: JÄVIGHET, r. l. f. jur. till 2: förhållandet l. egenskapen att vara jävig; äv. bildl. Leopold 6: 15 (1786; bildl.). Wedberg HD 51 (cit. fr. 1792). Trygger KommUtsökn. 12 (1904).
Spoiler title