publicerad: 1935
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca- resp. co-. kal(l)ot (cal(l)-) 1667—1780. calote 1716. kal(l)ott (cal(l)-) 1683 osv. cal(l)otte c. 1751—1868. calotter, pl. c. 1655. kol(l)et (col(l)-) 1667—1745. kol(l)ett (col(l)-) 1674 (: Colletter, pl.)—c. 1755)
Etymologi
[jfr t. kalotte, eng. calotte; av fr. calotte; jfr prov. calota, it. calotta; av omtvistat urspr. — Jfr KALUV]
1) liten, rund, hjässan omslutande mössa utan skärm, förekommande bland många folk o. på olika kulturstadier, tillhörande t. ex. den äldre sv. prästdräkten samt alltjämt den romerskkatolska prästdräkten, ävensom vissa folkdräkter (jfr KIL-MÖSSA), i Sv. förr vanlig i sht inom de lärda yrkena o. bland borgare, numera nyttjad nästan bl. av skalliga personer (inomhus l. under annan huvudbonad) o. mera sällan förekommande. Hoffkläder, store förargelige kragar, calotter af lättferdigheet och uthan nödfall, och långt håår, som räcker längre än till kragan .., warda här medh alfwarligen förbudne (för prästmän). KOF II. 2: 218 (c. 1655). Dhe som gå till H. natuard skola taga bort den suarta lilla kalotten så länge. ConsEcclAboP 360 (1659). En Präst fick en puff, så at Calotten föll på ena örat. Dalin Arg. 1: 72 (1733, 1754). En gammal herre med kalott. Cederborgh OT 1: 35 (1810). Den röda kalotten (som bars av kardinalen). Ahrenberg Männ. 2: 300 (1907). På hufvudet bar .. (professor Lundblad) enligt tidens bruk svart kalott. Bååth-Holmberg Morf. 1: 100 (1910). — jfr NARR-, PRÄST-, SAMMETS-, SIDEN-, SKINN-, YLLE-KALOTT m. fl. — särsk.
a) (förr) kalott avsedd att bäras på lösperuk, perukmössa. 1. Gåhl Peruk med Calot uppå. BoupptSthm 18/11 1667. PH 6: 4362 (1756).
2) i bildl. l. överförd anv., om föremål som i visst avseende (till form l. läge) erinrar om en kalott; stundom: hatt, hätta, huva, huv, ”hjässa”. VetAH 1799, s. 278 (om huv till brännvinspanna). S:t Gotthards hvita kalott. Nyblom Bild. 256 (1864). En allt tyngre kalott af snö lagrade sig på ballongen. VL 1904, nr 282, s. 5. (Bärgens) hjässa täckes af en några få m. mäktig kalott eller ”hatt” af skogbevuxen moränmark. 2NF 36: 299 (1924). — jfr IS-KALOTT. — särsk.
a) mil om den välvda delen av hjälmen; äv. (förr) om ett slags plåthuva avsedd att vid strid bäras under hatten ss. skydd för huvudet mot hugg. Loenbom Stenbock 2: 49 (1758). UB 6: 121 (1874). Alm BlVap. 250 (1932).
b) hos fågel, om fjäderbetäckning på hjässan som avviker från fågelns färg för övrigt, hätta. Nilsson Fauna II. 1: 131 (1835). Grå entitor med svarta kalotter. Oterdahl Skram 283 (1919).
c) (†) anat. om hjässans mjukdelsbetäckning, huvudsvål; särsk. i inskränktare anv., om huvudskålshinnan (galea aponeurotica). Rosenstein Comp. 231 (1738). Schützercrantz Olyksöden 253 (1775).
d) anat. o. antropol. den övre, över hjärnan välvda delen av hjärnskålen. Nilsson Ur. I. 6: 18 (1843). FoFl. 1909, s. 268 (i fråga om den fossila gåsen). Vid obduktion avsågas kalotten och avlyftes som ett lock från den skålformade basaldelen av hjärnskålen. SvUppslB 14: 1031 (1933). — jfr BEN-KALOTT.
e) byggn. om den övre, cirkelrunda delen av en (på svicklar l. över en s. k. tambur uppförd) kupol. Palmstedt Resedagb. 18 (1778).
f) bef. den övre, välvda delen av ett pansartorn (vanl. av specialstål), pansarkupol. 2NF 37: 977 (1925). — jfr TORN-KALOTT.
g) mat. av ett plan avskuren del av en sfärisk yta (med omkrets icke överstigande 180°); äv. i uttr. sfärisk kalott. AntT 2: 194 (1869). Moll Fys. 4: 46 (1901).
h) geogr. om vartdera av jordklotets båda polarbälten. Polarbältena .. ”kalotterna” .. uppta hvartdera en bredd af 23 1/2 grader. Hagman FysGeogr. 151 (1903). Att jordklotets södra kalott utgöres af en kontinent. PT 1909, nr 247 A, s. 3.
i) urmak. på fickur: boett, kapsel; äv. om hela det urvärket omslutande (metall)fodralet vid vilket urvärket är fäst. DN(A) 1934, nr 13, s. 1.
Ssgr: A: (2) KALOTT-BILDNING. zool. på ägg: förekomst av fläckar i kalottställning. Rosenius SvFågl. 1: 106 (1915). —
(2) -GLACIÄR. geogr. glaciär täckande den övre delen av ett mer l. mindre kupolformigt fjällparti; jfr PLATÅ-GLACIÄR. PT 1903, nr 301, s. 3. 2NF 9: 1248 (1908). —
(jfr 2) -HUV. (i fackspr.) kalottformig huv; särsk. byggn. om dylik huv på torn. 2NF 30: 1234 (1920). —
(1) -KLÄDD, p. adj. —
(1) -LIKNANDE, p. adj. —
(1) -PREDIKNING. (kalott- 1846 osv. kalotts- 1784) litt.-hist. om de av O. v. Dalin ss. ”fältpräst” vid ”kalottregementet” hållna ”predikningarna”; jfr -REGEMENTE. Thorild Gransk. 1784, 1: 78. KyrkohÅ 1920—21, s. 11. —
(1) -REGEMENTE. [efter fr. le régiment de la calotte] litt.-hist. urspr. o. eg. om ett 1702 vid Ludvig XIV:s hov stiftat humoristiskt sällskap i vars satiriskt hållna medlemsdiplom den till medlem kallade bemyndigades att bära kalott för att, ss. det hette, skydda sitt svaga huvud; äv. om ett med nämnda sällskap ss. förebild vid det svenska hovet bildat ”regemente” i vilket Olof v. Dalin fungerade ss. ”fältpräst” o. ss. sådan höll parodiska predikningar, förlöjligande samtidens andliga vältalighet. KWarburg i 2SAH 59: 400 (1882). Schück (o. Warburg) Huvuddr. 2: 108 (1917). —
(2) -SJÖKALV. (†) zool. maneten Thaumantias hemisphærica Eschsch., som har nästan halvklotformig kropp. VetAH 1791, s. 251. —
(1) -STOCK. (i sht förr) träblock (”stock”) i form av ett huvud över vilket kalotter förfärdigas? BoupptSthm 16/8 1672. —
(2) -STÄLLNING. zool. sådan placering av fläckar å ändan av ett ägg att ett kalottliknande fält där uppkommer. Rosenius SvFågl. 1: 191 (1917). —
(1) -SÖM. sömn. dubbel söm med stickning först på rätsidan o. sedan på avigsidan, så att kanterna vändas inåt o. döljas (förekommande vid förfärdigande av kalotter), kappsöm. Sömnadsb. 89 (1915). —
B (†): KALOTTS-PREDIKNING, se A.
Avledn.: KALOTTIN, m.||ig. [jfr fr. calotin, nedsättande benämning på person som bär prästkalott, katolsk präst] (†) till 1, benämning på medlem av kalottregementet vid svenska hovet. 2SAH 59: 400 (cit. fr. c. 1750). —
KALOTTISK, adj. (†) till 1: som tillhör l. har avseende på kalottregementet vid svenska l. franska hovet. 2SAH 59: 401 (cit. fr. c. 1750). Dalin Vitt. 5: 520 (1767; i fråga om fr. förh.). Dens. VSkr. 362 (1872). —
Spoiler title
Spoiler content