publicerad: 1935
KIL ɟi4l, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
Ordformer
(kil (-ii-, -ij-) 1541 osv. kijell 1555. kiill (-ij-) 1556—1563. kill 1555—1564 (: kill haker). ky(h)l 1690, 1736 (: Kylbenen)—1807 (: Kylben))
Etymologi
[fsv. kil (i ssgn iärnkil), sv. dial. kil(e), kilformigt markstycke, halvö, udde, landtunga; jfr dan. o. nor. kil, isl. kíll (i bet. I 1), dan. o. nor. kile, sbst. (i bet. II), mnt. kīl, fht. kīl, t. keil (i bet. II); urspr. ett instrumentalnomen till en ieur. rot gi (germ. ki), klyva, brista, spira, som föreligger bl. a. i got. uskeinan, spira fram, fsax. o. fht. kīnan, mht. kīnen, brista, klyvas, spira, feng. cīnan, brista, klyvas m. m.; i avljudsförh. till nor. dial. keila, smalt sund; jfr äv. mnt. kēl, smal havsvik. I bet. I är ordet i de nordiska språken sannol. av inhemskt urspr., under det att det i bet. II torde vara lånat från mnt.]
I. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vik; udde.
1) lång, smal vik (fjord). Œdman Bahusl. 182 (1746). Kyrkan (i Fiskebäckskil) .. har ett ganska vackert läge vid stranden af den här djupt inträngande kilen eller viken. Höjer Sv. 2: 946 (1879). Lagerlöf Bannl. 85 (1918).
2) udde, landtunga. Tranchöl (dvs. Trankil) .. Redkyrka var liten och af träd, bygd på en Udde eller Kil imellan Lelången och Stora Led. Fernow Värmel. 306 (1773).
II. ett slags värktyg o. i anv. som utgå från denna bet.
1) värktyg bestående av ett stycke järn l. trä l. dyl. med två (plana) gränsytor i spetsig vinkel mot varandra o. sammanstötande i en mer l. mindre skarp kant; särsk. om dylikt värktyg som indrives i en förefintlig spricka l. springa l. dyl. för att splittra ett föremål (t. ex. ett stenblock l. en trästock) l. att avlägsna två föremål från varandra; äv. mek. allmännare, ss. sammanfattande benämning på de olika enkla redskap (t. ex. kniven, yxan o. mejseln) vilkas värkan grundar sig på det lutande planets egenskaper; jfr VIGG. 1Krön. 20: 3 (”21”) (Bib. 1541; Bib. 1917: bilor). Gråstens huggningen sker på det sätt: at först med bergbår gjöras hål i en linea til 1, 2 à 3 tum från hvarannan, i desse hål sättas kilar, som klyfva stenen. Palmstedt Resedagb. 17 (1778). Med trubbig kil man spränger / Stenhårda knubbar. Hagberg Shaksp. 8: 141 (1849). Holmström Naturl. 7 (1895). Nordström Luleåkult. 127 (1925). — jfr BRED-, BRYT-, BÄRG-, JÄRN-, TRÄ-KIL m. fl. — särsk.
a) bildl. Väl trängde sig nu de lärda ämnenas söndrande kil emellan folket och konsten. BEMalmström 3: 304 (c. 1860). Den ryska politiken satte skickligt en kil mellan balter å ena och ester-letter å andra sidan. Wachtmeister HinsidÖstersj. 10 (1929). — jfr SPRÄNG-KIL.
b) arkeol. om ett slags under vissa perioder av den äldre paleolitiska tiden användt flintredskap; i ssgn HAND-KIL.
2) (i sht i fackspr.) kilformat stycke metall l. trä som indrives i en spricka l. ett hål l. mellanrum för att utvidga ett föremål l. för att fastklämma ett föremål i sprickan l. hålet osv. l. för att hålla olika föremål (l. delar av ett föremål) åtskilda; äv. i utvidgad anv., om icke kilformat metall- l. trästycke (plugg, kloss, skiva o. d.) som användes för samma l. ngt likartat ändamål. PH 5: 3450 (1752). Kilar, som inslås emellan en surrning för att bättre åtdraga densamma. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). För att befordra luftdraget till milans bakvägg hålles den derstädes liggande veden medelst kilar .. något åtskiljd. Rejmers Koln. 8 (1868). Fräsaxeln .. är försedd med ett koniskt hål, i hvilket lösa fräsmaskinsspindlar kunna fastsättas medelst kil. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 58. — jfr BEFÄSTNINGS-, BUSS-, FÄST-, GIST-, JÄRN-, KRYSS-, LÅNG-, MAST-, MOT-, PROPELLER-, TRÄ-, TVÄR-KIL m. fl. — särsk.
a) mer l. mindre kilformat trästycke som indrives i ett trä (t. ex. i en plugg l. ett yxskaft o. d.) för att utvidga detta och därigm få det att sitta fastare l. sluta tätare till i ett hål vari det är insatt. Holmberg 1: 767 (1795). Kil i tränagel .. inslås, sedan nageln injagats, för bättre tätning. Smith (1916).
b) skom. kilformat trästycke som användes för vidgande av blocket vid blockning av skodon. Holmberg 1: 385 (1795). SvSkoT 1926, nr 16, s. 11.
c) artill.
α) (förr) om vart särskilt av de (kilformade) redskap (sannol. av trä) som vid inriktning av en artilleripjäs i höjdled stuckos in under eldrörets bakre del. Cammerstycker .. medt kijler, lader (dvs. lavetter). G1R 15: 38 (1543). 2VittAH 17: 272 (1839, 1846). 2NF 23: 403 (1915). — jfr RIKT-KIL.
β) å bakladdningskanon av viss typ: till mekanismen hörande stycke gjutstål l. smidt järn (vanl. i form av en avplattad cylinder) gm vars införande i l. utförande ur ett mot detsamma svarande hål (kilhål) i kanonens bakstycke loppet tillslutes l. blottas. Palmstierna Artill. 144 (1872). 2NF 13: 780 (1910). — jfr RUND-, VERTIKAL-KIL.
d) boktr.
α) (i sht förr) om vart särskilt av vissa (kilformade) trästycken l. numera vanl. metallstycken använda vid en stilforms fasta inslutning i ram; jfr DRIV-HOLTS 1. UB 1: 561 (1873). Ambrosiani NordMBokhandtv. 8 (1916). — jfr SLUT-KIL.
β) om vart särskilt av vissa kilformade metallstycken använda ss. utslutningsmedel (i sättmaskin). NordBoktrK 1906, s. 394. Frändberg (1935). — jfr UTSLUTNINGS-KIL.
e) sjöt. om trästycken av olika slag som komma till användning ss. stöd l. mellanlägg vid stuvning av trälast, tunnor, kistor m. m. Calwagen (1851). Smith (1916). — jfr RIKT-, SLUT-KIL.
3) i överförd anv., om ngt (kropp l. yta) som gm sin form (o. sitt läge) erinrar om en kil (i bet. 1 o. 2). I asfaltbetäckningen äro .. intryckta små kilar af bränd lera, hvilka genom sin brokiga glasering bilda ett tapetartadt mönster. Upmark Lübke 34 (1872). Slutligen smalnar den nakna bergåsen till en kil, som försvinner under pansarisen. Hedin GmAs. 1: 303 (1898). — särsk.
a) språkv. o. hist. om vart särskilt av de kilformade teckenelement som karakteriserade den s. k. kilskriften. Frey 1850, s. 455. Den sneda kilen antogs betyda ordskillnad. Bonnier VärldH 1: 138 (1926; i fråga om den fornpersiska kilskriften).
b) om kilformat stycke tyg l. dyl.; särsk. om kilformad skarv l. insättning i olika klädesplagg; äv. (i fråga om ä. förh.) dels om snibb på klänningsliv, dels om kilformad insättning (l. löst hängande flik) för prydnadsändamål. BoupptSthm 2/2 1655. Kilarne .. behöfvas till Jackans framstycken, för skjörtens nödiga vidd: De inskarfvas nätt med spetsen upåt, att de ej mycket märkas. UnderrManskläd. A 2 b (1778). En af kilar hopsydd svart tygmössa. Snellman Gift. 2—3: 98 (1842). I olika trakter af den vidsträckta provinsen (dvs. Värmland) var vadmalströjan af olika färg och snitt, t. ex. .. i Jösse härad svart med afvigvända kilar bak i skörten och i Gillberga mörkgrå med utstående kilar, eller plösar, såsom de benämndes. HLilljebjörn Hågk. 1: 10 (1865). Högberg Utböl. 2: 53 (1912). Svensson SkånFolkdr. 196 (1935). — jfr AXEL-, BROK-KIL. — särsk.
α) kilformigt stickat parti vid hälen av en strumpa; jfr SVICKLA. Lind (1749); möjl. till β. Dalin (1852). Schallenfeld Met. 27 (1886). (Strumpfoten består av) a. Hälen. b. Kilen. c. Släta stycket. d. Tån. Lundin KvSlöjd 32 (1892).
β) (förr) å strumpskaft: insytt spetsvinkligt parti av annan färg än strumpan i övrigt (o. försett med broderade mönster). Barchæus LandthHall. 95 (1773). Ett par gröna reggarns-strumpor med röda kilar. CIHallman 307 (1778). GustStil 44 (1926).
c) fisk.
α) ss. fångstrum tjänande, strut- l. säckliknande utbuktning bakåt i en vanlig nots midt; jfr KALV, sbst.2 3; äv. om det bakre, egentliga rummet av en armlös segelnot; äv. (i vissa trakter) om vart särskilt av de båda rummen i en kilnot (se d. o. 2). SkeppsgR 1544. Noten bör bestå af 100 famnar, 50 famnar på hvar Arm, med Flöten och Säncken väl bodd, och en Kijl om 5 famnar. Tiselius Vätter 1: 117 (1723). Kalfven eller kilen (på noten) var bunden til form af en säck med små maskar. Linné Sk. 381 (1751). Norlind AllmogL 60 (1912). SvJordbrB SötvFisk. 258 (1922). SvKulturb. 9—10: 260 (1931). — jfr NOT-KIL.
β) (i Gästrikl.) sammanfattningen av två i spetsig vinkel utlagda skötar. Arwidsson Strömm. 34 (1913).
d) bärgv. om malm- l. gråbärgskropp som tränger in i (o. liksom klyver) det omgivande bärget; äv. allmännare, om kilformigt bärgstycke i främmande omgivning. Rinman (1788). VetAH 1818, s. 140. — jfr GRÅBÄRGS-KIL.
e) meteor. om smalt, långsträckt område av visst lufttryck som tränger in i område med annat lufttryck. Sydostliga kilar af lägre lufttryck. AtlFinl. 5—7: 9 (1899). SvD(A) 1929, nr 188, s. 16.
Ssgr (jfr KILA, v.1 ssgr): A: KIL-BAND. [jfr t. keilband] särsk. sjöt. till II 2: med kilar ansatt band av plattjärn om en mast o. d. Smith (1916). —
(II 3) -BEN. [jfr t. keilbein] anat.
1) om vart särskilt av tre kilformiga ben i vristen. Rosenstein Comp. 81 (1736). Wretlind Läk. 2: 34 (1894).
2) benämning på ett i hjärnskålen ingående oparigt ben bestående av ett sexsidigt midtparti (kilbenskroppen) o. tre par därifrån utgående utskott (kilbensvingarna); särsk. i sg. best. Roberg Lijkrevn. 46 (1718). Broman Männ. 2: 85 (1925).
Ssgr (till -BEN 2; anat.): kilbens-håla, r. l. f. med öppning(ar) framåt försett (ofta parigt) hålrum i kilbenet; äv. om var särskild av de båda avdelningarna i ett parigt dylikt hålrum. Sönnerberg Loder 28 (1799). Holmgren ÖronSj. 99 (1925).
-kropp(en). om kilbenets midtparti; äv. i uttr. bakre, främre kilbenskroppen, bakre, främre delen av kilbenskroppen. Thorell Zool. 2: 58 (1861). Müller LbAnat. 64 (1905).
-vinge. om vart särskilt av de tre par utskott som utgå från kilbenskroppen. Retzius EtnolSkr. 31 (1842). SvUppslB 15: 1206 (1933). —
(II 2) -BLOCK. (†) artill. mörsarblock som är gjort i två sidostycken vilka sammanhållas av bultar o. särhållas av kilar l. kalvar (se KALV, sbst.1 3 d). Hazelius Artill. 63 (1833). Billmanson Vap. 283 (1882). —
-BORRNING.
1) (i fackspr.) till II 1: borrning (i fast bärg l. i block) av en rad hål utefter vilka sönderklyvning sker medelst kilar. JernkA 1880, s. 405.
2) bärgv. till II 3: i fråga om ortdrivning i gruva: borrning vid vilken i första hand en kilformig tapp i ortstrossens midt utspränges (varigm man erhåller större bärglossning vid de mera periferiskt ställda hålen). —
-BRÄDE, n., äv. -BRÄDA, r. l. f.
1) (förr) artill. till II 2 c α: bräde varpå den för en kanons inriktning i höjdled använda kilen vilade. TSjöv. 1891, s. 93.
2) fisk. till II 3 c α: kraftigt flöte i övre kanten av en kil. GFiskaren 40 (1845). SvKulturb. 9—10: 260 (1931). —
(II 3) -BÄRG, sbst.1 (sbst.2 se sp. 932). (†) bärg som befinner sig mellan två grenar av en bärgartsgång. Rinman (1788). —
(II 3) -DIKE. (numera knappast br.) landt. ett slags nedåt i en kil avsmalnande dike täckt med stora torvstycken som under sig lämna en öppen ränna; jfr AXEL-DIKE. Lundequist Landtbr. 147 (1845). Holmström Naturl. 2: 31 (1889). —
(II 1) -FORM. en kils form, form av en kil; särsk. i förb. i kilform. Hazelius Förel. 178 (1839). Framför (eskadern), i kilform, gick spanaredivisionen. VFl. 1907, s. 65. —
(II 1) -FORMIG. En kilformig spade. VetAH 1778, s. 129. LAHT 1912, s. 277. Munthe IslamK 21 (1929). —
(II 1) -HACKA, r. l. f. [jfr t. keilhacke, keilhaue] (i fackspr.) spetsig hacka för arbete i gruvor l. för bearbetande av (stenig) jord. Dubbel kilhacka (med två spetsar, en på var sida om skafthålet). Johansson Noraskog 3: 54 (i handl. fr. 1652). SvUppslB (1933). —
-HAKE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 932).
1) (numera bl. herald.) till II 1: med skaft försedd kil för kilning i bärg. Hülphers SvStäd. 1: 62 (1778). jfr HammFackl. 5: 49 (1934).
(II 3) -HYVLING. snick. eg.: hyvling i kil (vinkel); avhyvling av ett föremål såväl längs efter som snedt över fibrerna. SlöjdBl. 1888, nr 6, s. 2. HbPedSnick. 150 (1890). —
-HÅL.
1) (i fackspr.) till II 1 o. 2: hål för indrivande l. insättande av en kil. Rinman 2: 204 (1789). Hyfveljernet sitter i ett hål eller utskärning, kilhålet .., i stocken. Eneberg Karmarsch 1: 118 (1858). SJ 3: 486 (1906).
2) artill. till II 2 c β; på bakladdningskanon med kilmekanism: hål i bakstycket för införande av kilen. Palmstierna Artill. 145 (1872). TSjöv. 1891, s. 388. —
(II 3 b) -HÄL. å strumphäl: förstärkning som kilformigt fortsätter ett stycke upp på skaftet. SvD(A) 1924, nr 161, s. 7. —
(II 3 a) -INSKRIFT~02, äv. ~20. [jfr t. keilinschrift] språkv. o. hist. inskrift med kilskrift. Frey 1850, s. 464. 3NF 11: 679 (1929). —
(II 3) -KLACK. (numera föga br. utom i fråga om ä. förh.)
1) [sydsv. dial. kilklack; jfr d. kilehæl] hög klack (på damskodon) vars övre del kilformigt skjuter fram under hålfoten; pompadurklack. At hon efter modet, tycker sig gå bättre på kilklack, än bondsko. Posten 1768, s. 357. jfr SvLädSkoInd. 1932, s. 413.
Ssg: kilklack-sko, r. l. m. (föga br. utom i fråga om ä. förh.) till -KLACK 2. Landsm. XI. 4: 8 (1896). RedNordM 1923, s. 12. —
(II 2) -KOPPEL. skogsv. bomsmide bestående av två kilformiga järn förbundna med en kort kätting. TT 1883, s. 138. SvUppslB (1933). —
(II 3 b) -LUVA, r. l. f. (folkligt o. i etnografiskt fackspr.) kilmössa (se d. o. 2). 1MinnNordM III. 1: 2 (1881). Norlind AllmogL 348 (1912). —
(II 2 c β) -MEKANISM. artill. bakladdningsmekanism vars huvuddel (slutanordningen) utgöres av en kil. Holmberg Artill. 3: 40 (1883). 3NF 11: 259 (1929). —
-MÖSSA.
2) (folkligt o. i etnografiskt fackspr.) till II 3 b: till olika svenska folkdräkter hörande kalott, förfärdigad av (olikfärgade) kilar. Wengelin GMinn. 136 (1893). Svensson SkånFolkdr. 196 (1935). —
(II 3 (c α)) -NOT; pl. -ar. (kil- 1895 osv. kile- 1899—1907) fisk.
2) [efter nor. kilenot, till kile, benämning på var särskild av de kilformiga ingångarna till här ifrågavarande nots båda rum] ett slags i Norge samt på svenska västkusten förekommande, särsk. för laxfiske användt 2-rummigt fast fiske med landarm l. arm utgående från ett innanför befintligt fiske av samma slag. Smitt SkandFisk. 859 (1895). MeddLantbrStyr. 1927, 5: 7. TurÅ 1933, s. 142. —
-RAM. [jfr t. keilrahmen]
1) mål. till II 2: träram med kilar för utspänning av väv till målning av tavlor; spännram. Lundgren Res. 59 (c. 1865). 3NF (1929).
2) (i sht förr) boktr. till II 2 d α: järnram i vilken formen (de i kolumner ställda typerna) fastgöres med kilar. Kilramar hafva inga skrufvar, och bestå blott af en fyrkantig Ram af jern. Täubel Boktr. 1: 142 (1823). 2NF (1910). —
(II 2) -RING. skeppsb. öppen mastring som åtdrages medelst kilar. Witt Skeppsb. 241 (1863). 3NF 13: 1003 (1930). —
(II 3) -RÄFFLA, r. l. f. mil. räffla vars bredd avtager mot loppets mynning; motsatt: parallellräffla. Palmstierna Artill. 43 (1872). 2NF 24: 38 (1916). —
(II 3 a) -SKRIFT. [jfr t. keilschrift] språkv. o. hist. benämning på en från sumererna härstammande, på lertavlor, lercylindrar, lerprismor, stenskivor, sigill, bildstoder, obelisker, klippväggar m. m. anträffad skrift, som under forntiden var det gängse skriftliga uttrycksmedlet i en stor del av Främre Asien (hos babylonier, assyrier, perser m. fl. folk) och som från att urspr. hava varit lineär bildskrift efterhand, samtidigt med att ideogrammens linjer ersattes med (fast förenade l. löst sammanställda) kilar, utvecklades till (en kombination av bildskrift o.) stavelseskrift (hos perserna till ljudskrift). Liljegren Runl. 36 (1832). 19Årh. VIII. 2: 131 (1924). Kilskriften har fått sin egendomliga form därav att tecknen med kantiga grifflar trycktes in i lertavlor, lercylindrar o. d., medan leran ännu var mjuk. Grimberg VärldH 1: 410 (1926).
Ssgr (språkv. o. hist.): kilskrifts-, stundom kilskrift-alfabet.
-bibliotek. bibliotek av kilskriftsurkunder (kilskriftstavlor, -cylindrar osv.). Boëthius HistLäsn. 1: 39 (1895).
-forskare.
-forskning.
-text.
-urkund~20 l. ~02. av kilinskrift (på lertavla, lercylinder, klippvägg osv.) bestående urkund. UVTF 12: 11 (1875). —
(II 2 d α) -SLUTNING. (i sht förr) boktr. slutning av stilform medelst kilsteg. Lagerström TypogrOrdl. (1911). Hellwig WbBuchGewerb. (1926). —
(II 3) -SNITT. [jfr t. keilschnitt]
1) byggn. teknik(en) att forma en sten kilformigt (för begagnande vid murning av valv); lära(n) om denna metod; äv. närmande sig l. övergående i bet.: kilsten. Upmark Lübke 111 (1872). NF (1884). Det raka valvet med kilsnitt. Hahr NordeurRenässArkit. 38 (1927).
2) (i fackspr.) i primitiv o. folklig konst förekommande enkel dekoration bestående av en kilformigt skuren l. ristad urgröpning i föremål av trä l. lera. 3NF 7: 722 (1927). SvKulturb. 1—2: 100 (1929). —
(II 2) -SPÅR. tekn. i en maskindel gjord urtagning avsedd för införande av en kil varmed den skall fasthållas vid en annan maskindel (i vilken en motsvarande urtagning finnes). Machin att skära kilspår i hjulcentra. JernkA 1840, s. 186. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 49. Nerén (1930). —
(II 2 d α) -STEG. (i sht förr) boktr. vid en stilforms slutning användt steg bestående av två med urtag försedda, kilformiga järnbitar som läggas intill varandra och medelst en skruv bringas till förskjutning, så att formen sammanklämmes. Hellwig WbBuchGewerb. (1926). —
-STEN. [jfr t. keilstein] särsk. byggn. till II 3: kilformig sten (ss. material till murande av ett valv l. ss. slutsten resp. en av slutstenarna i ett valv). VetAH 1756, s. 192. PT 1901, nr 107 A, s. 3. —
(II 2) -STYCKE. (†) om vart särskilt av de två järnstycken som vid smidning av huvud till stångjärnshammare inpassades mellan skafthålet o. hammarpenet. Rinman 2: 887 (1789). Åkerman Stångj. 15 (1839). Jfr B. —
(II 1) -STÅNG. (numera föga br.) bärgv. på visst sätt format järnspett varmed man bortstöter l. bortbryter slagg o. d. som fäst sig på ugnsdelar där den är till hinders vid driften. Rinman 1: 830 (1788). JernkA 1833, s. 608. —
(II 2) -STÖT. (i fackspr., numera föga br.) för indrivande av kilar (i en hjulstock o. d.) avsedd järnstång i vars ena ända befinner sig en stor, smidd l. fastgjuten järnklump. Rinman 1: 861 (1788). JernkA 1848, s. 100. —
(II 3) -UDD. (numera knappast br.) arkeol. stensättning i form av en triangel med inböjda sidor. 2VittAH 14: 41 (1828, 1838). Dybeck Runa 1842—43, 2: 8.
B (numera bl. ngn gg i -NOT): KILE-NOT, se A. —
Spoiler title
Spoiler content