SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KAMTSCHADAL kam1tʃada4l, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er; förr äv. KAMTSCHADALARE, m.; pl. =.
Ordformer
(kamscha- 17951807. kamtcha- 1923. kamtscha- 1787 osv. kamtsja- 18841929. kamtja- 18841931 osv. -dal 1795 osv. -dalare 17871788)
Etymologi
[jfr t. kamtschadale, eng. kamchadale, fr. kamtchadale, ry. camčadal; bildat till KAMTSCHATKA, namn på den stora, i nordöstra Asien mellan Ochotska havet o. Stilla havet belägna halvön. — Jfr KAMTSCHADALSK]
i sht etnogr. manlig individ av ett numera i södra delen av Kamtschatka boende, paleoasiatiskt folk som anses utgöra halvöns urbefolkning; i pl. om individer av detta folk utan avs. på kön. Cook 3Resa 574 (1787). Holmberg 1: 1112 (1795). Retzius EtnolSkr. 81 (1847). De till hälften underjordiska ”jurtor”, i vilka kamtchadalerna förr bodde. Bergman Kamtch. 105 (1923).
Ssg (i sht etnogr.): KAMTSCHADAL-HUND. hund använd ss. husdjur av kamtschadalerna. Bergman Kamtch. 83 (1923).
Spoiler title
Spoiler content