SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KANDELABER kan1dela4ber, r. l. m.; best. -n; pl. -brar (Dalin (1852) osv.) ((†) -brer PT 1791, nr 72, s. 2, Ahrenberg Stud. 73 (1878)).
Etymologi
[jfr dan. o. t. kandelaber; av fr. candélabre, av lat. candelabrum, avledn. av lat. candela, ljus (jfr KANDID)]
urspr., i fråga om förh. i den klassiska forntiden: större, pelarliknande ställning avsedd att stå på golvet o. uppbära lampor l. facklor; i fråga om förh. i nyare tid: större (flerarmad) ljusstake, eg. om sådan med hög fot o. avsedd att stå på golvet. PT 1791, nr 72, s. 2. Fyra stora kandelabrer stå (i kölnerdomens kor) nedanför altarbordet. Nicander Minn. 1: 118 (1831). Ett svall af ljus / Från kronor och från höga kandelabrar. Wennerberg 4: 244 (1885). SvRokoko 61 (1924). — jfr MÄSSINGS-, PRAKT-, SILVER-KANDELABER. — särsk.
a) oeg., om större, mera prydligt utförd lyktstolpe för belysning utomhus. 2UB 1: 595 (1898). — jfr GAS-KANDELABER.
b) konst. om avbildning av antik kandelaber, använd i dekorativt syfte. (På väggytorna) målad graciös och lekande arkitektonisk dekoration, ej sällan förvandlad till eleganta, genom guirlander förbundna kandelabrar. Hahr ArkitH 124 (1902; i fråga om italisk rumsdekorering under den augustiska åldern). 2NF (1910).
Ssgr: KANDELABER-ARM, r. l. m. —
-EUFORBIA. bot. växten Euphorbia antiquorum Lin., vars rakt uppåt växande grenar erinra om armarna på en kandelaber. Verd. 1891, s. 147. Sjöstedt Storv. 43 (1911).
-FORM; pl. -er. särsk. konst. jfr KANDELABER b. Wrangel Konststil. 28 (1897).
-FORMAD, p. adj. En pinie med kandelaberformadt grenverk. Rosenius Himmelstr. 252 (1903).
-FOT.
(b) -RANKA. konst. Kyrkoabsiderna orneras av i stora former buktande kandelaberrankor. Roosval FornkristK 51 (1933).
Spoiler title
Spoiler content