KANOP kanω4p l. -å4p, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-op 1878 osv. -oper, pl. 1857 osv. -opus 1796—1871)
Etymologi
[jfr t. kanopos, eng. canopus, fr. canope; liksom lat. Canopus av gr. Κάνωπος, namn på en stad i det gamla Egypten; benämningen urspr. given i anslutning till legenden om krukguden i staden Kanopos]
arkeol. benämning på vart särskilt av de med ett av människo- resp. djurhuvud prydt lock försedda stenkärl som i fornegyptiska gravar innesluta den dödes vid balsameringen urtagna inälvor; äv. i utvidgad anv., om andra, liknande (särsk. etruskiska) askurnor. Stridsberg MythLex.(1796). Lugn Egypt. 2: 130(1924). SvUppslB(1933).
Ssgr (arkeol.): KANOP-KISTA. kista innehållande (de fyra) kanoperna med den dödes inälvor. I begravningsprocessionerna ser man ofta kanopkistan dragas efter likkistan. Lugn Egypt. 2: 130(1924). Ymer 1929, s. 197. —
