SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KANSLER kan3slä2r l. 2r, l. kan4sler, l. kanslä4r l. 4r (ca`nceller (l(äs) kanselär el. kanslär); ca`nzler Weste; kànnslä´r o. kannslä´r Dalin), m.; best. -n 32 l. 40 l. 04 (HH XXVI. 1: 142 (1624: cantzlern) osv.), äv. -en040 (Apg. 19: 35 (NT 1526: canceleren), StadgSerafSvärdNordstjO 1902, § 19); pl. -er040; förr äv. KANSELERARE, m.; best. -en; pl. =. Anm. Förr användes äv. den lat. formen cancellarius med genomgående lat. böjning. Svart G1 80 (1561: Cancellarius). Annerstedt UUH Bih. 1: 156 (i handl. fr. 1620: Academiæ Cancellarium, ack. sg.). Hammarsköld SvVitt. 1: 59 (1818: Cancellarius).
Ordformer
(stundom äv. skrivet -lär; förr vanl. skrivet can-. cantzelar 1595. kancel(l)e(e)r (canc-, cans-) 15231852. cantzel(l)er (cantzc-) 15381697. cancellere 1536. cancel(l)air (cans-) 1809. cancellär 1629. cantzelär 1594. kansler 1801 osv. kantsle(e)r (cants-, can(t)z-) 16101845. kanslär 18971929. cantzlär 16401680. cantzlair 1786. cancelerare (cantze-) 16211640. canzlare 1562. cancelläder Svart G1 113 (1561: Peder Cancelläder Synnanwäder))
Etymologi
[fsv. kancelär, kanzler, kanceläre; jfr d. kansler, fnor. kanceler, ä. holl. kanseler, kan(t)selaar (holl. kanselier), mht. kanzeler, kanzelære, t. kanzler, av senlat. cancellarius, tjänsteman som vid skranket i en ämbetslokal överbragte meddelanden till allmänheten, avledn. av lat. cancelli (se KANCELL, KANTSEL; jfr KANSLI); jfr eng. chancellor, fr. chancelier]
1) hist. urspr.: person anställd hos en furste l. annan högtstående person med uppgift att ombesörja dennes brevväxling o. övriga skrivgöromål o. d.; särsk. dels (i fråga om ä. sv. förh.) om dylik befattningshavare hos den sv. konungen, vilkens befattning småningom övergick till ett statsämbete vars innehavare eg. hade till uppgift att övervaka och leda arbetet inom det kungliga kansliet o. vid olika tider var utrustad med olika maktbefogenhet inom centralregeringen, tidvis med titeln rikskansler (riksens kansler) l. hovkansler; dels (i fråga om utländska förh.) titel för vissa högre ämbets- o. tjänstemän, särsk. för statens högste tjänsteman l. landets förste minister. Eder nadis (dvs. biskop Brasks) canceller. G1R 1: 97 (1523). Her pedher fordom her Stens Canceler. Därs. 279 (1524). Om k. M:tz secret, at thet alltid motte vara uthi cantzcellerens förvaringh. RA I. 3: 168 (1593). Dhe Fem Embeten som äre Drotzten, Marsken, Admiralen, Cantzeleren och Skattmestaren. RARP 2: 14 (1633). Det fierde Collegium (för rikets styrelse) är Cantzeliet, öfwer hwilket Rijkzens Cantzeler förer directionen. RF 1634, § 12. Konung Gustafs (dvs. G. I:s) kansler (var) endast .. hans enskilde tjänare för skrifgöromålen. Edén 1Centralr. 9 (1899). (G. II A.) utnämnde .. (Axel Oxenstierna) till rikskansler. Kanslerns egentliga uppgift var att sköta underhandlingar med främmande makter. Grimberg SvH 202 (1907). — jfr FÖRBUNDS-, HOV-, LORD-, RIKS-KANSLER m. fl. — särsk. [efter motsv. anv. i t. (Luther)] (i bibeln) i mer l. mindre oeg. anv., om vissa höga ämbetsmän, särsk. om ämbetsmän hos de israelitiska konungarna, motsv.: sekreterare l. minister l. (i vissa fall) rikshistoriograf. Thå stilladhe canceleren folkit. Apg. 19: 35 (NT 1526; om en hög stadsämbetsman i Efesus under hellenistisk tid). Iosaphat Ahilud son war Canceler. 2Sam. 8: 16 (Bib. 1541). Rehum Canceleren, och Simsaj Scriffuaren screffuo thetta breeff. Esra 4: 8 (Därs.; om sekreterare hos den persiske ståthållaren i Samarien). Vthi Gudz hand ståår, om thet lyckas medh en Regent, han giffuer honom ock en loffligh Canceler. Syr. 10: 5 (Därs.; glossa: Thet är, hans nästa rådh).
2) titel för vissa andra (högre) ämbets- l. tjänstemän; särsk.
a) person med uppgift att utöva högsta överinseendet, i ä. tid över något av rikets universitet, numera över universiteten i Uppsala o. Lund, Karolinska institutet o. tandläkarinstitutet samt Stockholms o. Göteborgs högskolor gemensamt, universitetskansler; officiellt med titeln kansler för rikets universitet; äv. om innehavare av motsv. ämbete vid Helsingfors universitet resp. Åbo akademi. Academien (i Uppsala skall) haffwe en Cantzeler, huilchenn bör welies aff Archiebiscopen så och the anndre Biscoper och Academien, som dertill tiänlig och skickelig är. Annerstedt UUH Bih. 1: 31 (i handl. fr. 1595). Thyselius HdlLärov. 2: 33 (1625). Academierne (böra) vid hvart års slut til deras Cancellerer insända Förteckningar på dem, som det året erhållit vittnesbörder derifrån. PH 5: 2938 (1750). SFS 1852, nr 20, s. 5. Därs. 1908, nr 135, s. 2. FinlStatskal. 1933, s. 219, 228. — jfr AKADEMI-, PRO-, UNIVERSITETS-KANSLER.
b) hist. i fråga om förh. från 1802 till 1840, om viss ämbetsman som bl. a. var högste övervakare av tryckfrihetens bruk (från o. med 1809 medlem av statsrådet); i ssgn HOV-KANSLER l. elliptiskt för denna.
c) i ssgn JUSTITIE-KANSLER l. elliptiskt för denna. SKL 2: 343 (1847).
d) titel för vissa (höga) ämbetsmän inom andliga l. världsliga ordnar; särsk. titel för den högste ämbetsmannen i K. M:ts orden; i vissa ordnar l. ordensgrader: sekreterare. Præsidenten uti Kongl. Maj:ts och Riksens Cancellie vare altid Ordens Cantzler: Han skal .. ordet för Konungen föra, .. Ock bör Ordens klämman af honom förvaras. FörordnRiddO 1748, s. D 2 b. Därs. E 3 b. Herr Grefve Carl Gustaf Tessin, Canceller af alla Kongl. Maj:ts Orden. Hofcal. 1749, s. 55. HbFrimur. (1896). StadgSerafSvärdNordstjO 1902, § 19. Ordenskapitlet för Finlands Vita Ros. .. Stormästare: (N. N.) .. Kansler (N. N.). FinlStatskal. 1920, s. 707. Herremästaren (i den protestantiska grenen av johanniterorden) regerar orden biträdd af Kanslern och ordensämbetsmännen. Bergstrand JohannitO 61 (1922). — jfr ORDENS-, STOR-KANSLER.
e) [efter fr. chancelier ss. titel för motsv. ämbetsman i franska akademien (urspr. akademiens sigillbevarare)] i Svenska akademien: den av akademiens ämbetsmän som vid förfall för direktören har att inträda i dennes ställe. Academiens Embetsmän äro trenne. En Directeur, en Cantzler, och en Secreterare ... Directeuren och Cantzleren ombytas hvarje sjette månad. 1SAH 1: 20 (1786, 1801). Därs. 21.
f) i Akademien för de fria konsterna: innehavare av akademiens högsta ämbete; äv. titel för en i stadgeförslag för akademiens äldre motsvarighet 1770 föreslagen ämbetsman med uppgift att vara akademiens sigillbevarare o. preses' vikarie. PT 1838, nr 82, s. 1. Academien (för de fria konsterna) utgöres af: En Canzler, då Kongl. Maj:t i Nåder finner godt att en sådan utnämna, En Preses (osv.). StadgAcFriK 1846, s. 4. Looström Konstak. 135 (1887; efter handl. fr. 1770). Statsministern (meddelade d. 5 febr. 1818), att konungen (K. XIV) täckts utnämna sin son till akad:s kansler. Därs. 428. Sthm 1: 377 (1897). — jfr AKADEMI-KANSLER.
Ssgr: A: KANSLER-SYSSLA, se C.
B (†): KANSLERE-ÄMBETE, se C.
C: (2 a) KANSLERS-BREV. av universitetskansler (l. kanslersämbete) utfärdad skrivelse (till underordnad myndighet). Annerstedt Rudbeck Bref LXXI (1899). (W.) erhöll .. genom kanslersbref den 26 januari 1899 förordnande att .. vara lärare i finsk-ugriska språk (vid Uppsala universitet). BtRiksdP 1904, 8Hufvudtit. s. 114.
(2 a) -GILLE(T). (förr) av kanslererna för universiteten i Uppsala, Lund o. Åbo bestående styrelse som under åren 18011809 utövade den högsta uppsikten över universiteten o. undervisningsväsendet i sin helhet. KungörCantzliColl. 1801, s. 2. Hagström Herdam. 4: 96 (1901).
(2 f) -MEDALJ. i sg. best., benämning på en av Akademien för de fria konsterna sedan 1838 utdelad belöningsmedalj, vilken på åtsidan bär bilden av akademiens förste kansler, kronprins Oscar. PT 1841, nr 72, s. 1. Medaljen af första klassen är den Kongliga; Andra klassen Kanslers-Medaljen. ReglAkFriKUnd. 1849, s. 6. TT 1902, Ark. s. 68. jfr: H. K. H. Kanslerens medalj. PT 1838, nr 82, s. 1.
-SEKRETERARE.
1) (förr) till 1: sekreterare åt hovkanslern(?). Hofcal. 1805, s. 44. Därs. 1816, s. 47.
2) till 2 a: universitetskanslers sekreterare, som förestår hans expedition (förr förordnad av kanslern, numera utnämnd av K. M:t). Annerstedt UUH Bih. 3: 384 (i handl. fr. 1748). Weibull o. Tegnér LUH 2: 435 (1868). BtRiksdP 1903, 8Hufvudtit. s. 52.
(1, 2) -SYSSLA, r. l. f. (kansler- 1749. kanslers- 1846) (numera bl. tillf.) kanslers ämbete. Lind (1749; under cantzler-amt). Fryxell Ber. 13: 28 (1846).
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (kanslere- 1635. kanslers- 1612 osv.) särsk.
1) (förr) till 1. OxBr. 1: 1 (1612). Hagström Herdam. 4: 60 (1901).
2) till 2 a. Loenbom Stenbock 2: 168 (1758). särsk. konkret. Porthan BrefSamt. 1: 92 (1783). Hos Eders Kongl. Maj:t har Kanslers-embetet för universitetet i Upsala .. anmält åtskilliga universitetets .. behof. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. 7, s. 10.
Avledn.: KANSLERI, se KANSLI.
KANSLERIAT, n. (förr äv. skrivet can-. kancellariat (canc-, cans-) 16471859. cancelleriat 1761. kansleriat 1824 osv. kansläriat 1889. canzleriat 1818) kanslerskap; kanslersämbete; särsk.
1) hist. till 1. Rundgren i 3SAH 8: 62 (1893).
2) till 2 a. BraheBreväxl. II. 1: 38 (1647). Den grundligaste (visitation), som De la Gardie anställde under sitt långa kansleriat. Annerstedt UUH II. 1: 51 (1908).
KANSLERINNA, f. (cancellair- 17521767. kanceler- 1865) [jfr t. kanzlerin] (†) kanslers hustru. Linné Bref I. 4: 174 (1752); till KANSLER 2 a. Bremer Brev 4: 397 (1865); till KANSLER 2.
KANSLERISK, adj. (cantzelerisk) (†) till 1: som tillhör l. har avseende på en kansler(s ämbetsutövning). Cantzeleriske saaker. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 69 (1539).
KANSLERSKAP, n. förhållande(t) l. värdighet(en) att vara kansler; kanslersämbete, kansleriat; äv.: tid varunder ngn är kansler; särsk.
1) till 1. Tysklands belägenhet (förvärrades) under hela tiden för .. (Bülows) kanslerskap. SvD(A) 1931, nr 24, s. 7.
2) till 2 a. BL 18: 153 (cit. fr. c. 1760).
Spoiler title