KAPP kap4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Gosselman Erth. 15(1842: machinkapparne) osv.) l. -er (Dalin(1852) osv.); förr äv. (i bet. 1) KAPPE, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kapp 1833 osv. kappe 1788—1853)
Etymologi
[av holl. kap, huva, kapuschong, huv, tak, kapp å fartyg m. m., av mnl. cappe, cap (se KAPPA, sbst.1) resp. av t. kappe, huva, hätta, kapuschong, huv, kapp m. m., av fht. kappa (se KAPPA, sbst.1)]
1) sjöt. liten överbyggnad av trä l. plåt (förr äv. av duk) över trappa som leder till rum under däck; äv. om plåtbyggnad som sträcker sig från ett fartygs lägsta däck till lämplig höjd över det högsta däcket o. omgiver fartygets skorstenar l. är uppbyggd över den stora öppning som finnes i däcket över maskinrummet; jfr KAPPA, sbst.1 2 a δ. Widegren(1788). Gosselman SNAmer. 1: 95(1833). Ett hufvud sticker upp ur kappen midskepps. Stenfelt Skepp. 39(1903). Nilsson Skeppsb. 151(1932). — jfr KAJUT-,MASKIN-,PANN-,SKANS-,SKORSTENS-KAPPm. fl.
2) sjömil. på pansarbrytande projektil: på projektilens spets fastlödd hätta l. huv av mjukt stål. Hägg Flottan 36(1904). Kristoferson Spräng. 49(1928).
