publicerad: 1935
KAPP kap4, sbst.2 oböjl. l. (i bet. 1 b, 2 b, 3) adv.
Ordformer
(kap c. 1602—1702, 1840 (: kaprak). kapp 1582 osv.)
Etymologi
[fsv. kap (i uttr. a kap, i kapp), motsv. d. kap (i uttr. om kap, d. dial. äv. i l. paa kap, i kapp), nor. kapp (i uttr. i l. om kapp, i kapp), isl. kapp, n., iver, häftighet, tävlan, äv. i uttr. i kǫpp (pl.), i kapp; i allm. uppfattat ss. biform till KAMP, strid, en uppfattning som stödes av sv. dial. (Dalarna) i kåpp, i kapp, där å-vokalen antyder assimilation (se Levander Dalm. 1: 98 (1925))]
1) tävlande, tävlan; förr äv.: strid; numera bl. i vissa uttr. o. förb. (se a, b). (Svenskarna tänkte) Ofuer Wintren i Cracow gäste. / Män här blef oppå ett åtherkast, / Skyränneren (dvs. skidlöparen) sich wändt, mäd en hast. / Ey häller torde wåge at bijd' kap (dvs. avvakta strid), / Män war glad thätt han vndslap. PolitVis. 218 (c. 1602). Schultze Ordb. 2209 (c. 1755). — särsk.
a) i uttr. i (förr äv. uti), ngn gg om kapp (äv. sammanskrivet ikapp, omkapp), i vissa trakter äv. på kapp, förr äv. i uttr. kapp över kapp, i tävlan med ngn annan l. med andra, särsk. i fråga om att komma först till ett mål l. att först få ett arbete utfört l. att vara den främste i ngt avseende; särsk. dels i satser med subj. i pl.: i tävlan med varandra, dels jämte en av prep. med inledd förbindelse angivande den med vilken ngn tävlar i ngt avseende; äv. i bildl. uttr. Gå, köra, rida, simma osv. i kapp. Gå osv. i kapp med ngn. Munckar och nunnor och hwar präst, / kap öfuer kap, sigh gifta mäst (sedan Olaus Petri gift sig). JMessenius (1629) i HB 1: 137. (Plågorna) liksom uti kapp sig pläga sammansanka / At giöra ända på wår elliest swaga kropp. Fånge 11 (c. 1710). Löpa i kapp. Swedberg Schibb. 345 (1716). Här växte förr korn, och en dräng, som skulle afmeja fältet, talade vid goanissen om de ej skulle meja korn i kapp. Wigström Folkd. 2: 249 (1881). Simma på kapp. GHT 1898, nr 124, s. 3. I parken sjöngo näktergalarna i kapp. Böök ResSv. 30 (1924).
b) utan föregående prep., övergående i bet. av adv., = a; i allm. i fråga om rörelse l. förflyttning, stundom i annan anv. Ther skole wij dricka kapp. PErici Musæus 5: 256 a (1582). Då redo de (dvs. Oden o. Rugner) kap, men Otin kom fortare undan. Rudbeck Atl. 4: 64 (1702). Jag tar min kärfve och går upp till fåglarna / Som sjunga kapp med flöjlarna. Strindberg Kamm. 5: 34 (1909). — särsk.
α) i numera obr. anv. (jfr β). En olyks kråka lefver kapp (dvs. tävlar i livslängd) med alla Creaturen, / När Sånge-Foglen måste dö så insom utom buren. Frese VerldslD 120 (1723, 1726). Engelsmän och holländare .. falkade på vårt jern .. och bjödo kapp med våra egna handlande. Chydenius 99 (1765).
β) [uttr. är sannol. eg. ett i ngn springlek användt utrop] (†) i uttr. kapp ut, (spring) i kapp ut; anträffat bl. i bildl. anv. (Gyllenstolpe vill) see til, at de måge kunna förlikas. Men de stå temmeligen kapp ut på både sidor (dvs. liksom färdiga att springa var åt sitt håll). Bark Bref 2: 7 (1705). Och ther med kapp vth med ruth och med Struth (dvs. nu är det slut med alltihop; eg.: spring ut i kapp, både rubb och stubb). Runius Dud. 2: 79 (c. 1710; i avslutning på ett ”brev”).
2) [anv. utvecklad ur 1] (i vissa trakter) i fråga om upphinnande: fatt (se FATT, oböjl. ord 2); i allm. i fråga om rörelse l. förflyttning, stundom i annan anv.
a) i sådana uttr. som springa (gå o. d.) i kapp ngn, springande osv. upphinna ngn, springa osv. fatt ngn, hinna i kapp ngn, taga i kapp ngn, upphinna ngn, hinna fatt ngn, växa i kapp ngn, växa fatt ngn; äv. i bildl. uttr. Hon gick i kapp honom. Heidenstam End. 270 (1889). (Det svagare organet) får .. den största övningen, .. och följden blir, att .. det växer .. snart i kapp de andra. PedT 1906, s. 299. Nu skubbar vi, så vi hinner i kapp dem. Fabian 103:an 113 (1921). Den lätthet, med vilken han i decennier sprungit i kapp de stora händelserna var de än inträffat på jordklotet. SvD(A) 1933, nr 251, s. 3. — särsk. (mindre br.) i uttr. vara i kapp ngn, hava upphunnit ngn, vara i jämbredd med ngn. Vid slottet var Wide ikapp tetmännen. Upsala(A) 1922, nr 105, s. 5 (i fråga om terränglöpning). DN(A) 1934, nr 189, s. 11.
b) utan föregående prep., övergående i bet. av ett adv., = a. Han reser kapp oss. Heidenstam End. 290 (1889; i bild). Vid Fensbol .. togo vi kapp ”tre trallande jäntor”, som också voro på luff. TurÅ 1910, s. 238. Atlantflygarna söka hinna kapp Amerikabåten. SvD(A) 1931, nr 184, s. 5.
3) [uttr. betyder möjl. eg.: (i) tävlan att komma lika högt upp] (†) ss. adv., i uttr. kapp upp l. opp, jämnt, jämnt upp; äv.: lika (mycket). (Fr.) Nous sommes but à but, (sv.) Vi äro kapp op goda. Mont-Louis FrSpr. 264 (1739). (Sv.) Det går kapp up, (lat.) Ista paria sunt. Sahlstedt (1773). Weste (1807; angivet ss. fam.).
4) (i sportskretsar, vard.) elliptiskt för KAPP-RIDNING. Sista starterna för vårsäsongen i trav och ”kapp”. ST(A) 1928, nr 163, s. 17.
Ssgr (till 1): KAPP-DRICKA, v., -ning. dricka i kapp; numera bl. ss. vbalsbst. -ande l. -ning. Schultze Ordb. 2209 (c. 1755). Stundom anstältes (i forntiden) Kapp-drickande, at man drack tvenne horn på rad, hvar gång. SvMag. 1766, s. 85. Östergren (1929). —
-FLYGA, v., -ning. flyga i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning. Kappflygningen mellan flottans och Brefdufveföreningens dufvor. SD 1892, nr 248, s. 7. En kappflygning London—Manchester. SD 1910, nr 113, s. 11 (rubrik). SvD(A) 1934, nr 289, s. 3. —
-GÅNG. tävlan i gång (se GÅNG I); särsk. (mindre br.) idrott. idrottstävling vid vilken det gäller att på kortaste tid gående tillryggalägga en vägsträcka, gångtävlan. TIdr. 1883, s. 172. Balck Idr. 2: 485 (1887). Kappgång på styltor. Wieselgren Paris Banzai 136 (1926). —
-KÖRA, v., -ning. köra i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning, ofta om sportstävling; äv. oeg. Tersmeden Mem. 2: 100 (1735). I Olympia .. (vann Kallias) första priset i kappkörning med häst. Carlstedt Her. 2: 368 (1833). Fyra af världens snabbaste oceanångare ha nyligen kappkört öfver Atlanten. GHT 1897, nr 265 A, s. 2. En .. kappkörning .. mellan en stockholmsbil och .. persontåget. SvD(B) 1927, nr 197, s. 3.
Ssgr (i sht sport.): kappkörnings-bana, r. l. f. DA 1808, nr 49, Bih. s. 1. Boëthius HistLäsn. 2: 68 (1898).
-vagn. NF 3: 367 (1879; i fråga om förh. i den klassiska forntiden). AB 1901, nr 151, s. 2 (om automobil). —
-KÖRARE. vbalsbst. till -KÖRA; ofta i fråga om förh. i den klassiska forntiden. Palmblad Fornk. 1: 170 (1843). Nerén BilB 3: 44 (1928; i fråga om körning med automobil). —
-LEK. [jfr d. kapleg, tävlingslek, isl. kappleikr, strid] (†) om idrottstävling. Tranér Anyta 14 (1826). Palmblad Fornk. 1: XLVII (1843). —
-LOPP. (numera bl. ngn gg i vitter stil) vbalsbst. till -LÖPA; jfr KAPPLÖPNING. Holmberg 1: 491 (1795). Möller (1807). särsk.
1) = KAPPLÖPNING 1. Phosph. 1810, s. 364. Risberg HomIl. 413 (1928). särsk. bildl.; jfr KAPPLÖPNING 3 slutet. Verldens kapplopp om förmögna giften. CVAStrandberg 5: 187 (1862). Rydberg KultFörel. 3: 126 (1886).
2) hastighetstävling mellan hästar; jfr KAPPLÖPNING 2. Ling Gylfe 39 (1814). Fahlcrantz 3: 206 (1864).
3) i överförd o. bildl. anv.: mycket snabb fart. Induktionens väg lämpar sig (enl. Joh. Johansson) ej för kapplopp. Claëson 2: 66 (1859). Rydberg RomD 58 (1877). —
-LÄSA, v., -ning. läsa i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning.
1) i fråga om uppläsning. Prästerna (i orientens kyrkor) måste etablera en allt annat än uppbygglig kappläsning, och de t. o. m. värderas efter sin snabbläsningskonst. Fehrman OrientK 46 (1920).
-LÖPA, v., -ning (se d. o.). (mindre br.) löpa l. springa i kapp. Schultze Ordb. 2209 (c. 1755: Kapp-löpande, vbalsbst.).
1) om person, i fråga om löpning l. springande till fots. Norrmann Eschenbg 2: 137 (1818). (Arvid företog sig att) kapplöpa med Margit från gallerporten .. till bryggan. Rydberg Vap. 162 (1891). Infödingarna älska durian till lidelse och kapplöpa till urskogens träd, då frukterna äro mogna. SvD 6/3 1927, Bil. s. 3.
2) om häst l. ryttare: deltaga i kapplöpning (se KAPPLÖPNING 2). Hagberg Shaksp. 12: 8 (1851). Hästarne, som kapplöpa. Bremer GVerld. 2: 184 (1860). Auerbach (1909).
3) i fråga om hastighetstävling i allm.; äv. oeg. Gosselman Erth. 20 (1842). Minbåtarne kapplöpte på en distans af 30 engelska mil i Kalmarsund. SD(L) 1894, nr 265, s. 4. —
1) (numera mindre br.) idrott. person som springer i kapp l. som deltager i tävlingslöpning till fots, löpare; jfr -LÖPA 1. Palmblad Fornk. 1: 133 (1843). Måås Huch LudU 76 (1903). särsk. bildl. Desse kapplöpare efter embeten. Framtiden 1877, s. 355.
2) sport. kapplöpningshäst; jfr -LÖPA 2. Ehrengranat HästRör. 79 (1818). TIdr. 1882, s. 116. SvD(A) 1927, nr 41, s. 2.
Ssgr (till -LÖPARE 2; sport.): kapplöpar- l. kapplöpare-bana, r. l. f. (numera föga br.) kapplöpningsbana. LdVBl. 1836, nr 14, s. 4.
-ras, r. Den egentliga fullblods- eller kapplöpareracen. KrigVAT 1845, s. 552. Wrangel HbHästv. 1006 (1886). —
-LÖPNING, se d. o. —
-MÄLA. [bildat till isl. kappmæli (se -MÄLE)] (†) tvista, ”munhuggas”. Spegel ÖPar. 57 (1705). Schultze Ordb. 3030 (c. 1755). —
-MÄLE. [efter isl. kappmæli] (†) ordväxling, tvist. Swedberg Schibb. 345 (1716). Schultze Ordb. 3030 (c. 1755). —
-RAK3~2, emfatiskt äv., ss. två ord, 4 4. (ofta skrivet ss. två ord) [med avs. på ordets eg. bet. jfr -RÄT]
1) fullständigt upprätt, ”rak som ett ljus”; eg. (o. vanl.) om person l. persons hållning; ngn gg i fråga om liggande ställning: raklång; numera vanl. i predikativ ställning; jfr KÄPP-RAK. Stå, sitta kapprak. Sedan gingo de .. kappraka. Hiärne 2Anl. 414 (1706). Dansmästaren låg kapprak på en gräsplan. CFDahlgren 5: 127 (1833). Pålen stod beständigt kapprak. Topelius Läsn. 2: 43 (1866). Jag mins särskildt, .. hur kapprak hans militäriska hållning var den gången, då (osv.). Ödman VårD 2: 20 (1888). Äldste sonen i huset, en lång, kapprak och stram ung man. Ullman FlickÄra 53 (1909). Då han väl kommit dit (dvs. upp i kärran), satt han kapp rak. Lindqvist Herr. 305 (1917). DN(A) 1933, nr 225, s. 9. (†) bildl. Begges skuldra till förvandling lutar, / Men hur kapprakt är ej deras mod! Lenngren (SVS) 2: 246 (1800).
2) (†) i uttr. gå kapprak med ngn, övergående i bet.: vara jämgod med ngn; jfr KAPP, sbst.2 3. Weste (1807). —
1) intr.: rida i kapp; numera nästan bl. ss. vbalsbst. -ning, i sht om sportstävling. Lind 1: 1810 (1749). Onsdagen den 21 (september) var på härvarande såkallade Excercitieheden (i Göteborg) anställd Kappridning efter Engelska sättet. VexiöT 1814, nr 78, s. 1. Wrangel HbHästv. 2 (1884). De kappridande officerarne. NTIdr. 1901, Julnr s. 10.
2) (†) tr.: rida (en häst) i kapplöpning; anträffat bl. i p. pf. Unga, ännu icke kappridna fullblodshästar. Gosselman Sjöm. 1: 36 (1839).
-RIDT. sport. kappridning; jfr -RIDA 1. Backman Dickens Pickw. 2: 220 (1871). Lundin o. Strindberg GSthm 168 (1880). Agrell Tolstoj Kar. 1: 283 (1926). särsk. i fråga om velocipedåkning. Balck Idr. 2: 454 (1887). IdrFinl. 3: 29 (1906). —
-RO, v., -ende, -ning (mindre br., Schultze, Östergren). i sht idrott. ro i kapp, deltaga i roddtävling. Schultze Ordb. 2209 (c. 1755). SD 1892, nr 223, s. 4. Östergren (1929).
-RODD, se d. o. —
-RODDARE. idrott. jfr -RO. En utmärkt skicklig kapproddare. Balck Idr. 1: 387 (1886). Lundh FörfResa 2: 102 (1924). —
-RUSTA, v., -ning. om stat: bedriva militära rustningar i tävlan med andra stater; i sht ss. vbalsbst. -ning. GHT 1898, nr 276 A, s. 2 (: kapprustningarne). Stormakterna kapprusta alltjämt. SvD(A) 1930, nr 139, s. 5.
-RYTTARE. (mindre br.) kapplöpningsryttare; äv.: person som deltager i cykeltävling. Palmblad Fornk. 1: 128 (1843). Östberg Vel. 79 (1894). SD(A) 1914, nr 133, s. 3. —
-RÄNNA, v., -ing. ränna i kapp; nästan bl. ss. vbalsbst. -ing; numera i sht arkaiserande, särsk. i fråga om forntida förh.
a) i fråga om kappkörning l. kappridning. Stiernhielm Virt. Cart. 4 (1650, 1668). I går var kappränning med hästar anställd på Strada del Corso. Adlerbeth (1784) i MoB 5: 94. Nilsson FestdVard. 170 (1925). jfr VAGN-KAPPRÄNNING. särsk. (†) oeg. (Fr.) Regate .. (sv.) Kappränning med gondoler på stora canalen i Venedig. Björkegren 2336 (1786).
b) i fråga om löpning till fots. Fischerström PVetA 1794, s. 31. Gossarna (hade) kappränt utefter backarna. Levertin Nov. 151 (1901).
-RÄNNARE, om person m.||(ig.), om djur m. l. r. (i fråga om bruklighet jfr -RÄNNA) person som deltager i kappränning (se -RÄNNA a o. b); äv. om häst: kapplöpningshäst. Valerius 2: 179 (1826). Rydberg KultFörel. 1: 55 (1884). Östergren (1929).
-RÄT l. -RÄTT3~2, emfatiskt äv., ss. två ord, 4 4. [fsv. kaprätter. Ordets eg. bet. är möjl.: som ävlas l. strävar att hålla sig rak; jfr -RAK]
1) (†) = -RAK 1. Medh kaprätan krop. Hambræus Erasmus A 14 a (1620). Hålet .. var så stort, at jag kunde gå kapprätt genom det samma. LärdaT 1746, s. 47. Kolmodin QvSp. 2: 330 (1750). Möller (1790, 1807).
2) (föga br.) ss. adv. -rätt, alldeles l. fullständigt rakt, ”käpprätt”. Ån .. slöks här i dånande klunk kapprätt ned i ett gapande svart och rykande avgrundssvalg. Högberg Baggböl. 2: 137 (1911). —
-SEGLA, v., -ing.
1) i sht sport. intr.: segla i kapp; äv. i fråga om skridskosegling; äv. om fartyg; i sht ss. vbalsbst. -ing, i sht om sportstävling. Schultze Ordb. 4071 (c. 1755). De engelska kappseglingarne vid ön Whigt. NVexjöBl. 1852, nr 13, s. 3. Man .. låter båtar af ungefär samma storlek samtidigt kappsegla. Balck Idr. 1: 57 (1886). TIdr. 1887, s. 4 (i fråga om skridskosegling). Flodström SvFolk 122 (1918). särsk. oeg. l. bildl. Hela flockar af Tumlare kappseglade emellanåt med fregatten. Gosselman SAmer. 104 (1842). Ehuru tunga moln kappseglade över jorden. Hedin Front. 41 (1915).
2) sport. tr.: i kappsegling framföra (ett fartyg). Hur många båtar John Carlsson kappseglat sedan (kappseglingsbåten) Vikingens dagar och till nu .., vet han .. icke själv. Pallin Sportf. 34 (1921).
-båt.
-fartyg.
-jakt l. -yacht, äv. -jott. jfr JAKT, sbst.2 2. Oxenstierna Vanderdecken 103 (1865). Nilsson Skeppsb. 51 (1932).
-SEGLARE, om person m.||(ig.), om sak r. l. m. i sht sport. person som deltager i kappsegling; äv.: fartyg som lämpar sig l. är avsett för kappsegling. WoJ (1891). DN 1912, nr 15120, s. 11 (om fartyg). Pallin Sportf. 115 (1921; om person). —
-SIMMA, v., -simning. simma i kapp; i sht ss. vbalsbst. -simning, i sht om idrottstävling. Verelius 137 (1681). TIdr. 1882, s. 126. Varje morgon såg strandens folk dem båda kappsimma frustande ut mot skäret. Bergman LBrenn. 144 (1928).
-klubb. Stadgar för Stockholms Kappsimningsklubb. Antagna vid klubbens stiftande Fredagen den 13 Juli 1895. (1895; titel). —
-SKYTTERI. (-skött-) (†) eg.: skjutning i tävling med andra; häftigt o. ivrigt skjutande. Brummer 20 (1789; i fråga om jakt). —
-SLÄDE. [sannol. eg.: släde för kappkörning] liten släde med plats för bl. en person i själva släden o. med ett litet säte, hundsfott (se d. o. 3 b), baktill för körsvennen. Nymodiga kappslädar. VetAH 1748, s. 106. En liten Kapp-Släde i Snäckfason. VexjöBl. 1830, nr 7, Bih. s. 2. SvKulturb. 1—2: 58 (1929). —
-SPEL. (†) idrottstävling. Palmblad LbGeogr. 278 (1835). De bekanta kappspelen i Olympia. Dens. Fornk. 1: 136 (1843). —
-SPRINGA, v., -ning. springa i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning, särsk. om idrottstävling; äv. bildl. Alm(Sthm) 1789, s. 41. Hvarthän skulle det väl bära, om vi började kappspringa i nedsättning av priserne, som äro nog låga förut. Nordström SthmFirmH 288 (i handl. fr. 1843). Plutonen vältrade i en rasande kappspringning utför sluttningen. Janson Lögn. 55 (1912). Att kappspringa barfota. IdrBibl. 1: 3 (1918). —
-SPRÅNG. tävling i springande, kappspringning; numera bl. (i vitter stil, föga br.) i oeg. anv., närmande sig bet.: mycket snabb fart. Wallin Vitt. 2: 267 (1806; i bild). JGOxenstierna 4: 59 (1815). Barnen voro genast beredda, vilda af förtjusning, försvunno i kappsprång. Hallström GHist. 26 (1895). —
-SÄD. [benämningen torde hänsyfta på att de olika sädesslagen så att säga växa i kapp] (†) blandning av olika sädesslag som vid utsåningen hopblandats med varandra, blandsäd (se d. o. 2). Linné Skr. 5: 26 (1732; fr. Ångermanl.; om blandning av råg o. korn). HushBibl. 1755, s. 276 (fr. Bohusl.; om blandning av råg o. havre). —
-TÄVLA. (†) deltaga i tävling, tävla. I språng kapptäfla med hjortar och flygtiga rådjur! MarkallN 1: 78 (1820). —
-TÄVLING. (†) tävling, idrottstävling. (I) Olympia .. firades sedan år 779 f. Ch. kapp-täflingar (olympiska spelen) hvart 4:de år. Palmblad LbGeogr. 278 (1835). —
-VIS, adv.1 (adv.2 se KAPPE, sbst.3 ssgr). (enst., †) i tävling, i kapp. Ty är jag lugn, när andra kappvis löpa / På lefna'ns stora marknadstorg omkring. Wallin Vitt. 2: 69 (1821). —
-ÅKA, v., -ning. åka i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning. Holmberg 1: 328 (1795). Vid bedömandet af kappåkningarna (på skridskor) blifver hastigheten afgörande. TIdr. 1881, s. 39. NTIdr. 1902, Julnr s. 42. Östergren (1929). —
-ÄTA, v., -ning. äta i kapp; i sht ss. vbalsbst. -ning. Hubendick FlickLek. 351 (1879: Kappätning). Lokes .. kappätning med Logi. FoF 1919, s. 65. Östergren (1929). —
Spoiler title
Spoiler content