publicerad: 1970
SKANS skan4s, sbst.1, r. l. m. l. f. (OPetri Tb. 139 (1526) osv.) ((†) n. Wivallius Dikt. 80 (1631; i rimställning)); best. -en; pl. -ar (2Kon. 25: 1 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera föga br.) -er32 (OPetri Kr. 212 (c. 1540), Granlund KarolinÖ 17 (1914)) ((†) -or HH 20: 344 (c. 1640), PolitVis. 332 (1650); ss. n. =, Wivallius Dikt. 80 (1631; i rimställning)).
Ordformer
(schansz- i ssg 1567 (: Schanszmester). schantz 1563—1680. skans (-ss, -sz) 1526 osv. skants (-nn-, -ds(s), -dsz, -d(t)z, -t(t)z, -z) c. 1540—1842. skantze 1704. skanzck 1611. skontz (sannol. felaktigt för skantz) 1673)
Etymologi
[fsv. skanz; liksom d. skanse, nor. skanse (i bet. 1 o. 2 a), skans (i bet. 2 b) av mlt. schanse, schanze, risknippa, skans (lt. schantze, schanz, schans, risknippa, skans); jfr holl. schans, skans, mht. schanze, risknippa, skans, t. schanze, skans, i t. dial. äv.: risknippa; av omtvistat urspr. — Jfr SCHRÄCKSKANS, SKANSA, v.1]
1) (vanl. sluten, ofta permanent) mindre, stormfri försvarsanläggning med jordvall (stödd av faskiner o. d.) l. pålverk l. mur (med en l. flera gravar) l. bråte l. bråtliknande hinder l. skydd o. d., förskansning; äv.: mindre fästning, kastell o. d.; i fråga om nutida militära förh. (i fackspr.) om med skyddsrum utrustad stödjepunkt för kompani l. motsvarande l. mindre förband; jfr FÄSTE 3, VÄRN. Anlägga, bygga, uppföra (äv. uppkasta, förr äv. slå) en skans. OPetri Tb. 139 (1526). (Vi) haffve .. befaleth, ath i förborgenn motte enn skantz upmureth och bygtt bliffve. G1R 28: 474 (1558). (Hertig Johan) hade .. latedt före enn hel hop bodher in på slåttedt (i Åbo), the ther uthan före stode, och hugget ther af schantzer och latedt bönderne fylt medt jordh. RA I. 2: 85 (1563). OxBr. 11: 3 (1611: slå). När Bolwärckens Spitzar liggia hwarannan närmare än 60. rodher eller 383. Alnar, kan Fästningen icke säyas wara royal och fullständig, vthan kallas allenast Skantz. Wärnskiöld Fortif. B 1 b (1673). Hoo som i Krijgh förlöper sin Skans, / Han fåår slätt ingen Sägerkrans. Törning 67 (1677). Norr om staden (dvs. Gbg) ligger innom canonskått skantsen Götha Leijon och söder om på samma sätt skantsen Cronan. Ferrner ResEur. 7 (1758). 2VittAH 3: 325 (1788, 1793: upkastas). Skansen på Vestra Hästholmen, afsedd .. att skydda det vestra inloppet, utgöres i sitt nuvarande skick af ett pansarbatteri till flankering af inseglingsrännan. Busch Fästn. 88 (1880). SoldIInf. 1945, s. 281. — jfr BRO-, FÄLT-, JORD-, KORG-, KORS-, POSITIONS-, PÅL-, STJÄRN-, TRÄ-SKANS m. fl. — särsk.
b) herald. om (stiliserad) avbildning av skans (i form av en fyrkant med i hörnen utskjutande bastioner) i vapen. Uggla Herald. 86 (1746). Dahlby SvHeraldUppslB 27 (1964).
c) (†) i uttr. storma skans, oeg., om lek varvid en deltagare placerar sig på en sten l. liten kulle l. dyl. o. de övriga söka driva bort honom därifrån gm att storma från alla håll, herre på täppan. Ihre Superstit. 33 (1750). Bergius Småsak. 5: 65 (1756).
d) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c, 3); särsk. i uttr. som ange att ngn försvarar ngt (ss. den ende återstående) l. (allmännare) är den siste kvarblivande på en plats o. d. (särsk. i uttr. siste l. sista man l. den siste på skansen). Girs Edelh. C 2 a (1627). O! ungdom .. / Din skans är ganska swag, din styrka intet gäller, / När döden sina skott för dina portar ställer. Nordenflycht (SVS) 1: 50 (1739). På alla sidor begränsadt af en rundt omlöpande skans af skyhöga fjällar, ligger Kaschmir. Palmblad Nov. 2: 5 (1819, 1841). Man kan träffa .. kvinnor, hvilkas kyliga yttre är skansen kring ett lättantändligt hjärta. Rydberg 9: 340 (1894). Wirséns orädda kvarblifvande på skansen (ss. ortodox litteraturkritiker) har i sig själft något uppbyggligt och förebildligt. Böök 1Ess. 111 (1913). Harlock (1944: den siste på skansen). (Filosofen J. P. Sleincour) var den siste på Wolffianismens en gång så välbesatta skans i Uppsala. Holmberg Leopold 1: 70 (1953). SvHandordb. (1966: siste el(ler) sista man på skansen).
2) i fråga om fartyg.
a) (förr) på tacklat örlogsfartyg (l. större, i sht bevärat handelsfartyg): i akterskepp uppförd (starkt skyddad o. bestyckad) överbyggnad (till vilken anfall o. försvar koncentrerades; jfr KASTELL 2, HYTTA, sbst. 4, POOP); ofta om upphöjt (starkt skyddat o. bestyckat) däck akterut (utgörande tak på överbyggnaden l. dess främre del) på sådant fartyg; i sht förr äv. allmännare, om akterskepp (på vikingafartyg). Rålamb 10: 28 (1691). Pont coupé, är en Farkost med ett Däck, och har Back och Skantz deröfwer. Rosenfeldt Tourville 119 (1698). Mellan hyttorne och stormasten är skansen. Dalman 40 (1765). Den öfversta byggnaden ackter .. (kallas) ännu hos oss Skants. Chapman PVetA 1770, s. 7. (Kanonskeppet Vasa, byggt 1778, hade en bestyckning av bl. a.) 16 st. nickor på back och skans. KatalFlottUtst. 1897, s. 9. Främre delen af .. (långskeppet), backen, var däckad, likaså den aktersta, skansen, där kajutan var belägen. 2NF 25: 955 (1917). Dahlgren o. Richter SvSjökart. 70 (1944; om förh. 1741).
b) om överbyggnad i fartygs förskepp (jfr KASTELL 2); i fråga om nutida förh.: (vanl. i fartygs främre del befintligt) rum (utgörande bostad l. matrum l. dyl.) för besättningsmän (stundom äv. i överförd anv., om besättningsmän som bebo l. uppehålla sig i sådant rum) l. (i mindre båt) utrymme i fören under däck; stundom äv. om back (se BACK, sbst.2 1) på ä. fartyg. Hammar FartygOstIndComp. 69 (i handl. fr. 1766). (Sv.) Skans på skepp i förn. (Fr.) Chateau .. (l.) Gaillard d'avant. Nordforss (1805). Skans .. (dvs.) besättningens boningsrum i förn på ett handelsfartyg. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Albert .. sof i skansen hos gastarne och roade dem med historier. Strindberg TjqvS 2: 129 (1886). Kosten akterut skilde sig på många fartyg föga från den i skansen. AB(L) 1902, nr 38, s. 7. På skanserna (på en svensk fregatt 1687) eka de tunga stegen av de vakthavande. Granlund KarolinÖ 17 (1914); jfr a. Ericsson Hundl. 30 (1923; i överförd anv.). För över var en trappa lagd i lasten ner till skansarna och backen. Martinson Kap 9 (1933). Rydholm (1967; på mindre segelbåt). — särsk. i uttr. gå l. segla i skansen, tjänstgöra på fartyg i manskapsgrad, segla för om masten. WoJ (1891: gå). Blomgren o. Nilsson SvEngO 428 (1939: segla).
c) [jfr 1] ss. förled i ssgr betecknande olika slag av skydd (i sht för strid) på fartyg; se SKANS-BEKLÄDNAD, -KLÄDE, -KLÄDNAD, -KLÄDNING, -NÄT, -TÄCKE.
d) [jfr c, 1] (†) bastingering (se d. o. 1). Min far sa' mej då: d'ä inte mer än ett canonskott till land, öfver bord och sim dit, vi råkas då vi kan. Derpå tog han mej i kragen och kasta mej öfver skansen. Nordforss Matr. 12 (1799; fr. orig.: par-dessus le bastingage).
3) [sannol. eg. bildl. anv. av 1] (†) hög av malm upplagd i gruva för uppfordring; äv. om gruvvarp. Rinman (1789). jfr Holmkvist BergslGruvspr. (1941).
Ssgr: A (i allm. till 1 o. i denna anv. i sht i skildring av ä. förh.): SKANS-ANLÄGGNING~020. abstr. o. (vanl.) konkret. Till skansanläggningen vid Oxdjupet .. (erfordras) 70,000 (kronor). BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, s. 20. TurÅ 1938, s. 155 (konkret). —
-ARBETARE~0200. [jfr t. schanzarbeiter] person med uppgift att syssla med skansarbete(n); jfr -byggare, -grävare, skansare o. pionjär 1. Schulthess (1885). —
-ARBETE~020. [jfr t. schanzarbeit] arbete med (anläggning l. förbättring av) skans(ar). Nordberg C12 2: 493 (1740). —
(2 a) -BALK. (förr) balk uppbärande skans; äv.: (timmer dugligt ss.) kraftigare däcksbalk av det slag som tidigare använts under skans. Rajalin Skiepzb. 22 (1730). SFS 1907, Bih. nr 73, s. 11. —
-BATALJ. (†) slagordning varvid trupperna bilda en sluten fyrkant inom vilken utrustning, förråd, reserver o. d. placeras; jfr batalj 2. Delachapelle ExBook 102 (1669). —
-BEKLÄDNAD.
2) [jfr d. skansebeklædning, t. schanzbekleidung] (numera mindre br.) till 2 c: bastingering (se d. o. 1); brädgång; jfr -kläde, -klädnad, -klädning, -nät. NF (1890; angivet ss. ovanligt). Hammar (1936). —
-BERG. (numera bl. tillf.) berg på vilket en skans l. skansar finn(a)s l. funnits. Hadorph BiärköaR 2 a (1687). —
-BYGGARE. [jfr t. schanzbauer] (numera bl. tillf.) jfr -arbetare. Schultze Ordb. 4205 (c. 1755). Holmberg Artill. 4: 182 (1886). —
(1, 2) -BYGGNAD. [jfr t. schanzbau] abstr. o. (vanl.) konkret. Nordberg C12 1: 64 (1740; abstr.). SvFlH 1: 298 (1942; konkret). —
-BYGGNING. (skans- 1671—1673. skanse- 1630) [jfr t. schanzbau] (numera föga br.) skansbyggnad. AOxenstierna 5: 652 (1630; abstr.). Wärnskiöld Fortif. A 2 a (1673; konkret). —
(2 a) -DIVISION. (förr) division (se d. o. 6 b β) stationerad på skansen. ExFlott. § 68 (c. 1740). —
-DÄCK.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 a: däck (uppbärande överbyggnad) utgörande skans, hyttdäck. Möller (1790). SvFlH 2: 346 (1943).
-GAST.
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 2 a: gast (se gast, sbst.2) avdelad för tjänstgöring på skansen l. akterut; jfr aktergast. SvFlH 3: 179 (i handl. fr. 1830). Langenfelt OffJarg. 270 (1947).
2) sjöt. till 2 b: sjöman inkvarterad i skansen; stundom äv.: backsgast. Klint (1906; om backsgast). Stenfelt (1920). —
-GLETE. (†) vid avdrivning av silver: blyglete uppkommet vid slutet av avdrivningen i form av glittrande spetsar (påminnande om vallarna i en skans) omkring regulus; jfr skägg. Rinman (1789). Nemnich Waarenlex. 105 (1797). —
-GRAV. (förr) grav (se grav, sbst.1 2 b) kring (l. i) skans; jfr -dike. Lind (1738; under schantz-grab). —
-GROP. (numera bl. tillf.) ss. stormhinder grävd grop, varggrop; äv.: skyttegrop. Hazelius Bef. 129 (1836). Skansgrop (dvs.) grop grävd till skyddsvärn. IllSvOrdb. (1955). —
-GRÄVARE. (skans- 1559 osv. skanse- 1551) [jfr mlt. schans(en)graver, t. schanzgräber] (numera bl. tillf.) jfr grävare 1 o. -arbetare. G1R 22: 469 (1551). Bæijer BeskrYstad 123 (1793; om pionjärer). Holmberg Artill. 4: 184 (1886; om ä. förh.).
Ssgr (numera bl. tillf.): skansgrävar-, äv. skansgrävare-fackla. (förr) av skansgrävare använd fackla (bestående av en krans av gammal lunta bestruken med beck m. m.). Weste (1807).
-GRÄVERI1004 l. 0104, äv. 3~002. [jfr t. schanzgräberei] (numera föga br.) skansgrävning. Mankell Fältsl. 171 (1857). —
-GÅRD. (om ä. förh.) område begränsat av en (mer l. mindre sluten) skans (med dess vallar o. gravar); jfr gård, sbst.1 4. Nordensvan (o. Krusenstjerna) 2: 265 (1880). —
(2 a) -JOURNAL. (numera bl. i skildring av ä. förh.) skeppsdagbok (förd av fartygschefen, vilkens kajuta låg på skansen), loggbok. SPF 1853, s. 20. —
(2 c) -KLÄDE. (skans- 1730 osv. skanse- 1602) [jfr holl. schanskleed, t. schanzkleid] (förr) (stycke) kläde (särsk. kulört tyg) avsett för l. använt till att anbringas på del(ar) av fartyg (överbyggnad i aktern, reling, mastkorg o. d.) ss. skydd l. prydnad (i sht vid strid ss. skydd mot insyn o. mot kulor från handeldvapen o. d.); förr äv. om brädgång; jfr -beklädnad 2, -klädnad, -klädning, -täcke o. bastingering 1. KlädkamRSthm 1602 A, s. 47 b. (Eng.) Top-Armings, (sv.) skans-kläde, som hänger omkring mast-korgen. Serenius Rrr 3 a (1734). Sätt segel till! Förfölj! Skansklädet upp! Hagberg Shaksp. 11: 202 (1851). Jungberg (1873; äv. om brädgång). SvFlH 2: 54 (1943; om ä. förh.). —
(2 c) -KLÄDNAD. (numera mindre br.) = -beklädnad 2. AB 1865, nr 258, s. 4. Nilsson SjöfSkeppsb. 31 (1922). —
(2 c) -KLÄDNING, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -KLÄNNING. [jfr nor. skanseklædning, t. schanzkleidung] = -kläde; i fråga om nutida förh. bl. (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, mindre br.) om brädgång. ÖoL (1852). (Haneson o.) Rencke Bohusfisk. 116 (1923: ”skansklänning”). —
-KORG. (skans- 1555 osv. skanse- 1561—1667) [jfr holl. schanskorf, t. schanzkorb] (förr) (av ris l. dyl. kring en stomme av pålar l. stavar) flätad cylindrisk korg utan botten, använd för att fylld med jord o. d. bilda l. stödja jordförskansning (äv. fördämning) l. utgöra skydd mot fientlig eld o. d. G1R 25: 492 (1555: skantzkorger, pl.). De, som stå ved bröstvärnet, (äro) betäckte af de små skantzkorgar, som altid til den ändan sättes på bröstvärn. Carl XII Bref 386 (1711). Bröstvärnet göres antingen utan någon beklädnad eller får det en sådan af skanskorgar med eller utan kröning af faskiner (osv.). Sappörregl. 1880, s. 1. Torpson Eur. 2: 70 (1896; med användning vid fördämning). SkånHembFÅb. 1954, s. 83 (om förh. 1709). särsk. mer l. mindre bildl. (Bibelstället) giffuer migh itt rätt pantzar, Skantzekorgh, Ia, itt pastei, emoot dieffuulens förfärliga Kartoger. PErici Musæus 1: 199 a (1582). Retzius i 3SAH 16: 400 (1902).
Ssgr (förr): skanskorgs-, äv. skanskorg-beklädnad. [jfr t. schanzkorbbekleidung] beklädning av jordförskansning med skanskorgar; numera vanl. konkret, om den åstadkomna beklädnaden. KrigVAT 1845, s. 517 (upptaget under beklädnadsarbeten).
-brygga. [jfr t. schanzkorbbrücke] brygga med underlag av jord- l. stenfyllda skanskorgar. Hazelius Bef. 236 (1836).
-påle. [jfr t. schanzkorbpfahl] om var o. en av de pålar l. stavar som utgjorde stommen kring vilken riset till en skanskorg flätades. Törngren Artill. 1: 109 (1794). —
(2 a) -KORPRAL. (förr) korpral med uppgift att vara närmaste befäl för skansgastarna på ett örlogsfartyg. Platen Glascock 1: 108 (1836). UFlottUnderbef. 1940, s. 19. —
-LINJE.
2) (förr) till 2 a; på fartygsritning: linje angivande skansens (skansdäckets) sträckning. Rajalin Skiepzb. 34 (1730). —
(2 b) -LUCKA. sjöt. lucka (se lucka, sbst.2 2 a) ledande till skans. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 9 (1902). —
(2 a) -LYA. (förr) på fregatt: utrymme bildat mellan de på skansen liggande livbåtarna o. täckt av kobryggsseglet. VFl. 1923, s. 126. —
(2 a) -LÖPARE l. (i bet. 1) -LOPER. (-loper 1743. -löpare 1752—1890 (: skanslöparetröja)) [jfr lt. schanzloper, holl. schanslooper, t. schanzläufer, schanzloper (alla i bet. 1); urspr. sannol. om klädesplagg använt vid vakt på skansen] (†)
1) (av sjömän använd) vid, kort kappa av grovt tyg l. tröja stickad av grov ull. HSH 2: 278 (1743). ÖoL (1852).
2) [jfr den i holl. förekommande bet.: dagdrivare, odugling] gröngöling (se d. o. 2), spoling. Envallsson Schlenzh. 22 (1796).
Ssg (till -löpare 1, †): skanslöpare-tröja. = skans-löpare 1. Gynther Förf. 2: 113 (i handl. fr. 1805). NF (1890). —
-MÄSTARE. (skans- 1556 osv. skanse- 1567) [jfr mlt. schansmēster, t. schanzmeister] (numera bl. i skildring av ä. förh.) person med uppgift att leda anläggandet av en skans l. skansar; jfr läger-mästare, vall-mästare. G1R 26: 433 (1556). JmtFmT 3: 28 (1903; om ä. förh.).
Ssg (om ä. förh., numera bl. tillf.): skansmästar-, äv. skansmästare-dräng. jfr dräng 2 e. KlädkamRSthm 1567—69 K, s. 22 a (: skantz mestere drengier, pl.).
(2 c) -NÄT. [jfr holl. schansnet, t. schanznetz] (förr) finknät (se finknät, sbst.2) l. i bastingering (se d. o. 1) använt nät; jfr -beklädnad 2. ÖoL (1852). —
-PENNINGAR, pl. (förr) skatt l. avgift avsedd för upprättande l. upprätthållande av skans(ar). BoupptSthm 13/4 1659, nr 57. jfr masteskanspenningar. —
(2 b) -PIK. sjöt. om längst fram i fören belägen del av skans; jfr pik, sbst.1 IV 2. Holmström Däck 207 (1927). —
-PORT.
-PREDIKANT. (förr) vid skans ss. predikant anställd prästman; jfr -präst o. kastell-predikant. HärnösDP 1662, s. 16 (på Frösö). —
-REDSKAP~02 l. ~20. [jfr t. schanzgerät] (numera bl. i skildring av ä. förh.) redskap (se d. o. 1, 2) för skansarbete o. d.; jfr -tyg, -verktyg o. -mästar-redskap. Gustaf II Adolf 275 (1626). —
(2 b) -SKOTT. sjöt. skott (skiljevägg) som avgränsar skans l. skansar (från fartygs akterligare del). LdVBl. 1887, nr 5, s. 4. —
-STICKA. (förr) om var o. en av de i båda ändarna spetsade stickor l. stavar l. pålar som nedstuckos relativt tätt med olika mellanrum nedanför o. på sidorna av en befästningsvall för att hindra den anfallande. Hazelius Bef. 126 (1836). —
-TYG. [jfr t. schanzzeug] (numera bl. i skildring av ä. förh.) skansverktyg; äv. koll. NAv. 8/2 1656, nr 2, s. 1. PT 1758, nr 61, s. 2 (koll.). Hedin Front. 200 (1915).
Ssgr (om ä. förh.): skanstygs-, äv. skanstyg-depå. [jfr t. schanzzeugdepot] jfr depå 1 a α, 2 a o. -tygs-förråd. NF 3: 1074 (1879).
-utrustning. konkret: av skanstyg bestående utrustning; jfr -tygs-materiel. BetHärTrängv. 1877, s. 64.
(2 b) -UPPASSARE~0200. (mera tillf.) person med uppgift att passa upp i skans, mässpojke, mässuppassare. DN(A) 1945, nr 352, s. 1. —
(2 b) -VAKT. sjöt. hamnvakt (se d. o. 1) vid skans (då övrigt manskap gått i land). Kjellgren Smar. 96 (1939). —
-VAKTMÄSTARE. (†) befälsperson ansvarig för vakthållning o. d. vid skans. HovförtärSthm 1673, s. 69. HSH 35: 431 (1677). —
-VEDS-PENNINGAR, pl. (†) om skansverkspenningar uttagna i form av tullavgift på ved införd till städerna Karlskrona o. Karlshamn. 2BorgP 5: 266 (1734). ResolAllmBesw. 17/12 1734, s. D 4 b, E 1 a. —
-VERK. [jfr t. schanzwerk] försvarsanläggning bestående av en l. flera skansar, förskansning; äv. bildl. Brenner Dikt. 1: 31 (1700, 1713). KrigsmSH 1802, 1: 75. Böök i 3SAH LIV. 2: 258 (1943; bildl.).
Ssg: skansverks-penningar, pl. (förr) om en av allmogen i Blekinge erlagd skatt avsedd för fästningarna i Karlskrona o. Karlshamn; jfr skans-veds-penningar. ResolAllmBesw. 28/6 1731, s. C 4 a. —
-VERKTYG~02 l. ~20. (numera bl. i skildring av ä. förh.) verktyg för skansarbete o. d.; jfr -redskap. KrigVAT 1850, s. 544. —
-VÄGG.
1) (numera bl. tillf.) till 1; om väggliknande förskansning (av sten o. torv m. m.). Peringskiöld Hkr. 1: 228 (1697).
2) till 2 b; om vägg i skans l. vägg som avgränsar skans(ar) från annat utrymme. LdVBl. 1887, nr 5, s. 4 (om skansskott). —
(1) -VÄRN. [jfr t. schanzwehr] (numera föga br.) (skytte)värn utgörande (del av) skans. Nordforss (1805). SvTyHlex. (1872).
B (†): SKANSE-BACK. till 2 a: på äldre fartyg förekommande, omedelbart framför skansen placerad överbyggnad (ngt lägre än skansen); jfr back, sbst.2 1. Rålamb 10: 28 (1691). —
-BYGGNING, -GRÄVARE, -KLÄDE, -KORG, -MÄSTARE, se A.
Spoiler title
Spoiler content