publicerad: 1939
KÄPP ɟäp4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (1Sam. 17: 43 (Bib. 1541) osv.), i bet. 3 äv. = (Svedelius Koln. 153 (1872), Bergström Kol. 144 (1922)) ((†) -er G1R 26: 869 (1556), Bureus Suml. 46 (c. 1600: hasle .. käpper)).
Ordformer
(kep (kiep) 1535—1712. kepp (kiepp) 1526—1756. kiäp (kj-) 1538—1766. käp (käph) 1526 —c. 1747. käpp (ki-, kj-, ti-) 1603 osv.)
Etymologi
1) mer l. mindre långt o. smalt (avkvistat) stycke av trädgren l. trädstam som icke är större än att det bekvämligen kan bäras l. hållas i handen; särsk. om dylikt stycke som avpassats l. bearbetats för visst ändamål. Jacob .. ladhe keppanar som han barkat hadhe j dryckehoonar för (får-)hiordanar. 1Mos. 30: 38 (Bib. 1541). När the pakka humlan i tunnor eller kar tå sättia the een käp mittuti. Bureus Suml. 42 (c. 1600). Af Landtmännen brukas kiäppar, hvarpå maltet tårckas, uti deras, så kallade kiäppkiölnor. Kiellberg KonstnHandtv. Brygg. 4 (1753). Gropar, som vi öfvertäckte med käppar och störar, ris och torf. Schück o. Lundahl Lb. 1: 47 (1901). — jfr AL-, BJÖRK-, BLOM-, BLOMSTER-, EK-, EN-, GRÄV-, HASSEL-, KAST-, RÖR-, TOBAKS-, TÄCK-, VIDE-KÄPP m. fl. — särsk.
a) om käpp l. stav som huvudsakligen är avsedd ss. stöd l. prydnad l. värdighetstecken o. d.; särsk. om spatserkäpp (vanl. konstfärdigt bearbetad o. stundom äv. av annat material än trä). Käpp med silverkrycka. Gå med käpp. Tagher intit medh idher till wäägs, icke käp eller skräppo. Luk. 9: 3 (NT 1526). Engelbrect stoodh och stödde sich widh sin kiep. OPetri Kr. 189 (c. 1540). 1 Kiäpp af Järn medh Wäria Vthi. BoupptSthm 9/11 1680. Nicander GSann. 19 (1766). Med käpp i hand och cigarr i mun. Ödman StudM 4 (1891). Käppen är (under gustaviansk tid) så lång att den når sin bärare upp till midjan eller däröver, och den bäres därför naturligast med fattning om själva skaftet. GustStil 51 (1926). — jfr ALP-, DOLK-, GESÄLL-, HERDE-, KRYCK-, KYRK-, PARAPLY-, PROMENAD-, SPANSKRÖRS-, SPATSER-KÄPP m. fl. — särsk.
α) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr β, e). Tu (Gud) äst när migh, tin kepp och staff trösta migh. Psalt. 23: 4 (Bib. 1541). Individualiteten är utplånad .. och stödjande sig på vanans käpp stappla .. (människorna) omkring och skryta utan att rodna öfver sin likhet. Janson Par. 198 (1900).
β) (numera bl. i Finl., föga br.) med särskild tanke på käppen l. staven ss. tiggarens attribut, i vissa bildligt använda uttr. (jfr α) för att beteckna tiggeri, armod o. d.; särsk. i sådana uttr. som taga (till) käppen l. gripa till l. taga (till) käppen och säcken, gripa till tiggarstaven, bringa (ngn) till käppen och säcken, bringa (ngn) till tiggarstaven, gå med käppen och säcken o. d., förr äv. gå med käpp och stav, gå (omkring) och tigga. RA I. 2: 827 (1589). Iagh will heller gå her ifrån medh kiäp och staaff ähn boo och arbeta i hoop medh en sådan afwundz menniskia. VDAkt. 1659, nr 288. Ähr för henne och dhem (dvs. hustrun o. barnen) ingen annan uthwägh .. ähn medh kiäpp och säck sökia sin bergningh och föda. Därs. 1697, nr 246. Der denne lilla lägenheten går mig nu utur händerna, så förwäntar jag wägen och kiäppen. Därs. nr 259. Dherest icke lindringh skeer, .. nodgass iagh käppen taga och sökia min fattiga föda. Därs. 1707, nr 699. (Pigornas) Barn födas nästan till Käppen och Säcken. Johansson Noraskog 1: 63 (i handl. fr. 1785). Sundén (1886). Bragt till käppen och säcken. Cannelin (1921).
γ) (förr) i förb. käpp och krycka, i fråga om förhållandet att miniatyrer l. avbildningar av käpp o. krycka (vanl. efter första lysningen) överlämnades till dem som skulle ingå äktenskap; jfr KRYCKA, sbst.2 3. När det lyser första gången säger man att Presten slår låret af bruden, eller, i andra orter, att hon ramlar utför Predikstolen: hvaraf seden, att då tillskänka henne käpp och krycka. Rääf Ydre 1: 110 (1856). Ett litet spetshyende med käpp och krycka. Wistrand NordMAllmog. 43 (1909). Uppvakta brudparet med ”käpp och krycka” ss. en ironisk hälsning från ungdomen till dem, som gått och blivit ”gubbe” och ”gumma”. BonnierKL 6: 1430 (1925). — särsk. i uttr. binda sitt band vid hymens käpp och krycka, se KRYCKA, sbst.2 3.
δ) [jfr liknande anv. i t. (jfr Grimm DRechtsaltert. 134 (1828))] (förr) i fråga om förhållandet att vita stavar buros ss. tecken på underkastelse, ödmjukhet o. d. Tegel E14 88 (1612). (Invånarna i Ditmarsken sände) twänne Ewangeliske Predikanter medh hwijte Käppar til Konungen, ödmiukeligen begärandes, han wille effterlåta the Ditmarscher at handla om Fridh. Schroderus Os. III. 2: 83 (1635). jfr: Gå mä hvita käppen å nerslagna hatten. (Bjuda till fadder). Granlund Ordspr. (c. 1880).
ε) (förr) om vit stav som bars ss. varningstecken av person som hade med pestsjuka att göra. (Personer som hjälpa dem som bo isolerade i pestsmittade hus) haffue een hwijt Käp j Händerne, när the gå på Gatorne. Berchelt PestOrs. B 8 a (1589).
ζ) (†) om kommandostav; ofta ss. beteckning för: befäl, kommando, chefskap; särsk. i sådana uttr. som ha l. få käppen, behålla käppen o. d., för att beteckna att ngn har l. får resp. behåller visst befäl l. kommendantskap o. d.; i sht i fråga om befattning ss. generaladjutant hos konungen; äv. om landtmarskalkens stav. Widekindi KrijgH 432 (1671). Calonius Bref 101 (1795). Kongl. Maj:ts Tjenstgörande General Adjutant, som har Käppen. SthmStCal. 1796, s. 102. 3SAH XLVI. 2: 176 (1833). Generaladjutanten med käppen, öfverste Melin. Wingård Minn. 6: 62 (1847). SvBL 3: 97 (1860). — jfr VAKT-KÄPP.
b) (numera mindre br.) om käpp som användes av barn att rida på; käpphäst; särsk. i uttr. rida på käpp; förr äv. i uttr. rida käpp, rida käpphäst; förr äv. bildl., övergående i bet.: vara barn, icke vara fullvuxen. Brask Pufendorf Hist. 432 (1680; bildl.). Alla Gåssar .. rida på käpp. Tessin Bref 1: 284 (1753). Astrild sög på carameller, / Och red käpp på caducéen. Lenngren (SVS) 2: 199 (1797). Dalin (1852). Auerbach (1911). — jfr RID-KÄPP.
c) om käpp som huvudsakligen är avsedd att slå l. prygla l. sticka med; karbas, rotting; spö; stundom äv.: pik. Låta ngn smaka käppen. Låta käppen dansa på ngns rygg. G1R 10: 133 (1535). Stimulus .. (dvs.) en hwass vddat kiäp til at drifua oxar mz. VarRerV 43 (1538). (Olaus Petri) blef neddrefuen (från predikstolen) .. / med keppar. JMessenius (1629) i HB 1: 135. (Vid prygel) nyttjas käpp af en och en half alns längd, samt omkring en half tums diameter. TjReglArm. 1858, 1: 324. Klubbor, påkar och käppar äro primitiva redskap, hvaraf en mängd olika djur fått sin bane. Fatab. 1906, s. 119. — särsk.
α) i många ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Styr häst medh bessel, och kona medh käpp. SvOrds. C 2 b (1604). Den som vill slå een hund, han finner fälle een kiäp. OxBr. 3: 505 (1638). När man kastar en kiäpp bland Hundar, så gnäller altijdh dhen som hugg får. Grubb 728 (1665). Hafva flera hundar om sig, än käpparne äro. Lind (1749). Gif intet barnet knif, eller dåren käpp. Rhodin Ordspr. 54 (1807).
β) (numera föga br.) i uttr. stå över ngn med käppen, i sht bildl., för att angiva att ngn med hot tvingas att göra ngt. Weste (1807). Östergren (1931).
γ) (†) bildl. i uttr. lära ngn att hoppa över käpp (l. att dansa för käpp), lära ngn att lyda, tvinga ngn till obetingad lydnad. VDAkt. 1792, nr 475. Rhodin Ordspr. 58 (1807). Weste FörslSAOB (1823).
d) i jämförelser; särsk. i uttr. rak som en käpp o. d., för att beteckna någonting ss. lodrätt, i högsta grad rakt o. d. Stå (ålar) i medvatnet som en raker käpp .. kommer ofelbart rägn och stormväder. Broman Glys. 3: 682 (c. 1740). På ett ställe där bergväggen gick brant som en käpp i dalen, var en liten skrefva. Högberg Vred. 3: 394 (1906).
e) [jfr d. stikke en kæp i hjulet] bildl. i uttr. sätta l. sticka käpp i hjulet, ingripa hindrande i ngts utveckling o. d., lägga hinder i vägen för ngt. DN(A) 1917, nr 16800, s. 3. Mussolini skulle givetvis icke satt käpp i hjulet vid förlikningsarbetet, om han icke dessförinnan hunnit gardera sig. SvD(A) 1935, nr 184, s. 4.
2) i utvidgad anv. av 1, om smal l. trind stav av trä l. metall l. ben o. d., använd för olika praktiska ändamål l. ingående ss. del i redskap l. apparat o. d. Med tillhjelp af detta (dvs. munstycket) och den i kolfven insatta runda käppen R bildas af den frampressade torfmassan rörformiga stycken med ett hål. TT 1872, s. 190. Rullgardinerna äro fastsatta med öfre kanten och rullas upp kring käppar, insydda i den nedersta kanten. SvFriesen Inbj. 1891, s. 23. — jfr BAK-, BOLL-, GARDIN-, KART-, LIN-, PUMP-, RULLGARDINS-, SPINN-KÄPP m. fl. — särsk.
a) vävn. smal stav l. stång i vävstol; särsk. om de stänger som användas att fästa o. hålla isär solven. BoupptSthm 4/5 1679, s. 499 a, Bil. Sölf (dvs. solv) med Käppar. BoupptVäxjö 1803. Ahlman (1872). — jfr BOM-, FÖRKNYTE-, HARNESK-, SOLV-KÄPP m. fl.
d) (†) om spröt i paraply o. d. De sjelfva skärmen (på parasollen) stödjande 8 käpparne af fiskben. SthmModeJ 1844, s. 56.
e) [jfr d. (gaa) som kæp i hjul] om eker i hjul; nästan bl. (i sydligaste Sv., föga br.) i uttr. gå som käpp i hjul, för att angiva att ngt går mycket fort. Munnen gick på henne, som käpp i hjul. Wigström Folkd. 2: 256 (1881).
3) (i sht förr) skogsv. benämning på en i sht vid mätning av kolmilor använd längdenhet motsv. 6,5 fot l. 1,925 m. NoraskogArk. 4: 127 (1691). En mila på 12 till 16 käpp. Skogvakt. 1893, s. 46. Bergström Kol. 144 (1922).
Ssgr: A: (1 a) KÄPP-BAND. (förr) band som fästes vid övre ändan av spatserkäpp för att tjänstgöra som prydnad l. för att möjliggöra käppens upphängning på armen. Tersmeden Mem. 4: 63 (1748). Vid knappen (på spanskröret) hängde .. et Käppband med Guld-Tofsar. DA 1793, nr 84, s. 4. WoJ (1891). —
(1 a) -FLÖJT. [jfr t. stockflöte, eng. cane flute] mus. ett slags flöjt som påminner om en promenadkäpp. Dalin (1852). SD(L) 1902, nr 504, s. 4. —
(1) -GUBBE. (käpp- 1865—1897. käppe- 1910) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kyrkstöt. Rääf Ydre 4: 15 (1865). Käppegubben gick lugnt efter vanan omkring med sin stav. Heidenstam Svensk. 2: 156 (1910). —
(1 c) -HUGG. (käpp- 1858. käppa- 1605. käpps- 1606) [fsv. käps hug] (†) slag med käpp. (Han hade) slagit hans dräng ett käppa hugg. GullbgDomb. 16/5 1605. Topelius Fält. 3: 262 (1858). —
(jfr 1 b) -HÄST. [jfr d. kæphest, t. steckenpferd] käpp (vanl. försedd med hästhuvud av trä) som användes av barn att rida på. Rida (på) käpphäst. Möller (1807). Gossen, som tumlar om på sin käpphäst. 3SAH 6: 270 (1891). Östergren (1931). särsk. bildl.
a) (†) om narraktig person, narr. Jag har funderat ut åtta eller nio förnuftiga ord, som jag vill säga er, utan att de här käpphästarna behöfva höra på. Hagberg Shaksp. 2: 59 (1847; eng. orig.: which these hobby-horses must not hear).
b) (ngt vard.) om ngt som man med stor iver sysselsätter sig med l. är mycket intresserad av o. i tid o. otid talar om l. framhåller l. ”kör med” o. d.; favoritidé; vurm; särsk. i sådana uttr. som göra l. ha (ngt) till sin käpphäst o. d., rida på sin (gamla) käpphäst o. d. Gyckla aldrig med en gammal mans käpphäst, ty det skall han aldrig förlåta dig. KLilljebjörn Hågk. 34 (1838). (Om mina principer i representationsfrågan ginge igenom) misstänkte man mig, att ha för mycket ridit på en gammal käpphäst. Liljecrona RiksdKul. 54 (1840). Skjutsväsendet, bondeståndets gamla käpphäst, framkallar ännu vid hvarje riksdag ett halft dussin motioner. Samtiden 1873, s. 130. (Sokrates) lärde icke, han samtalade. Man skulle hjälpas åt att komma till rätta med sanningen, det var hans ständiga käpphäst. NoK 50: 120 (1925). —
(1) -KAST. (i Finl., numera föga br.) eg.: kastande l. slungande av käpp(ar); särsk. konkretare (med tanke på kastets längd), om kortare avstånd l. sträcka; jfr STENKAST. Runeberg 1: 16 (1832). Blott ett käppkast åt sidan från vägen, syntes en oformlig figur. Dens. ESkr. 1: 155 (1836). —
(1 a) -KNAPP, r. l. m. knapp l. knopp överst på (spatser)käpp. BoupptSthm 29/4 1680. Bæckström Rörstr. 50 (1930). —
(1 a) -KNOTA, r. l. f. (käpp- 1879. käppe- 1759) (†) = -KNAPP. GbgMag. 1759, s. 67. Björlin Elsa 104 (1879). —
(1 a) -KRYCKA. jfr KRYCKA, sbst.2 1. Raab Reg. 1746, 1: 72. Händerna, som hvilade på käppkryckan. Ullman Präst. 46 (1907). —
(1) -KÖLNA, r. l. f. (förr) torkhus l. ”kölna” där bänkarna l. ”lavarna” täcktes med käppar (för torkning av malt). Kiellberg KonstnHandtv. Brygg. 4 (1753). —
(jfr 1 d) -RAK. rak som en käpp l. linjal; särsk. i fråga om vertikal ställning: kapprak; äv. i fråga om horisontell ställning: linjerak, snörrät. Han reste sig käpp-rak. Wallmark Resa 84 (1819). Vägen, som förde käpprakt öfver slätten. Melander Sjöfog. 69 (1890). Bergman JoH 147 (1926). —
(1 a, c) -RAPP, n. slag med käpp; äv. bildl. GT 1788, nr 129, s. 3. (Riksarkivarien J. J. Nordström) fick .. välförtjänta käpprapp af Malmström och Rydin i Uppsala. Warburg Richert 2: 363 (i handl. fr. 1861; bildl.). Ödman VårD 1: 67 (1887). —
(jfr 1 b) -RYTTARE. [jfr t. steckenreiter] (†) om barn som rider på käpphäst; äv. bildl. Lind (1749; under stecken-reiter). Hvad äro de (dvs. papisterna) annat, än barn, dåcklekare och käpp-ryttare? Borg Luther 1: 27 (1753). —
(jfr 1 d) -RÄTT, adv.
1) rakt uppåt, fullständigt upprätt, kapprakt. Engström 1Bok 37 (1905). Man sitter käpprätt upp i sadeln (på cykeln). Rogberg Två 50 (1929).
2) utan omvägar, rätt fram; rakt, direkt; särsk. bildl. i sådana uttr. som föra, gå, leda käpprätt (till ngn plats l. åt ngt håll), för att beteckna en kurs l. riktning l. strävan o. d. ss. ledande rakt l. direkt till ett (icke önskvärdt) mål. Sehlstedt 1: 136 (1861). Vi läto honom hållas och undrade i vårt sinne, om det icke skulle gå alldeles käpprätt åt skogen. Lindholm Sibbo 1: 170 (1890). Hedenstierna Marie 220 (1896; bildl.). Den demokratiska frälsningsväg, som för käpprätt till Moskva. NDA(A) 1934, nr 85, s. 1. —
(2) -SKRINDA. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vagn l. släde på vilken överredets sidor bestå av vertikalt stående runda pinnar l. spjälor. Topelius Dagb. 4: 305 (1840). FolklEtnSt. 3: 172 (1922). —
(1 a, c) -SLAG. (käpp- 1740 osv. käppa- 1637. käppe- 1725) jfr -RAPP. BtÅboH I. 9: 29 (1637). FoFl. 1922, s. 21. —
(1 a, c) -SLÄNG. (käpp- 1712 osv. käppe- 1687) (numera föga br.) slag med käpp, käpprapp, käppslag; äv. mer l. mindre bildl. OSPT 1687, nr 20, s. 7. BL 6: 327 (i handl. fr. c. 1800; bildl.). Det var alldeles förbudet (i Gustav II Adolfs armé), att afstraffa soldaten med käppslängar, hvilket ansågs för vanhederligt. KrigsmSH 1802, s. 11. Bergman HNådT 75 (1910). Östergren (1931). —
(1) -STYV. (mindre br.) styv l. stel som en käpp. Lieberath PojkHornb. 82 (1929). Östergren (1931; mindre vanl.). —
(1 a) -VÄRJA, r. l. f. [jfr t. stockdegen] (i sht förr) ihålig promenadkäpp med innesluten värjklinga. Lind (1749; under stock-degen). Auerbach (1911). —
(1 a) -YXA, r. l. f. (i fråga om ä. förh.) käpp med krycka i form av en yxa (vanl. använd ss. värdighetstecken, i sht av bärgsmän). UpplFmT 18: 345 (1896). Flodström SvFolk 299 (1918). 2SvKulturb. 1—2: 293 (1934). —
(1, 2) -ÄNDA, r. l. f. (käpp- 1739 osv. käpps- 1541) (yttersta) ända(n) av en käpp. Tå reckte Herrans ängel keppen vth .. och kom widh kötet .. medh keps endanom. Dom. 6: 21 (Bib. 1541).
B († utom i -KLÄDE): KÄPPA-HUGG, se A. —
(2 a) -KLÄDE. (-klä) (bygdemålsfärgat o. i fackspr.) benämning på ett slags allmogevävnad vars mönster åstadkommits gm upplyftning i viss ordning av de käppar på vilka mönstersolven är fäst, ”opphämta”. QvinlHemsl. 58 (1880). Idun 1913, s. 171. TextBildv. 44 (1925). —
-SLAG, se A.
C (†): KÄPPE-GUBBE, -KNOTA, -SLAG, -SLÄNG, se A.
D (†): KÄPPS-HUGG, -ÄNDA, se A.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content