SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARABINJÄR kar1abinjä4r l. 4r, l. KARABINIÄR kar1abin14r l. 4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(karabinier (cara-) 17291921. karabiniär 1926 osv. karabinjär 1909 osv. karbinier (car-) 18141846. karbiniär 1815)
Etymologi
[jfr t. karabinier, eng. carabineer; av fr. carabinier resp. it. carabiniere, span. carabinero, till fr. carabine resp. it. o. span. carabina (se KARBIN)]
i sht mil. urspr.: med karbin beväpnad ryttare uttagen särskilt för spaningstjänst o. d.; senare allmännare: kavallerist hörande till visst slags truppförband inom det medeltunga kavalleriet; numera nästan bl. i fråga om italienska, spanska o. portugisiska förh., ss. benämning på gendarm. Biurman Brefst. 113 (1729). KrigVAH 1805, s. 96. Melander UnderlL 145 (1912; fr. Sardinien). VFl. 1925, s. 89 (fr. Portugal). — särsk. (förr) i uttr. skånska karabinjärerna, om Skånska karabinjärregementet. Ryttmästare vid skånska karabiniererna. De Geer Minn. 1: 1 (1892).
Ssg: KARABINJÄR-REGEMENTE. (förr) mil. GT 1788, nr 84, s. 2 (fr. Ryssl.). FinBiogrHb. 147 (1895; fr. Ryssl.). särsk. i uttr. Skånska karabinjärregementet, namn buret 1805—22 av Skånska dragonregementet. SvKrigCivCal. 1806, s. 82. KrigVAT 1855, s. 532.
Spoiler title
Spoiler content