KARA ka3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. kara; jfr nor. kara; till KARA, v.]
(i vissa trakter) redskap bestående av en vanl. rektangulär, på ett skaft i vinkel mot detta fastsatt skiva, vanl. av metall, varmed man samlar tillhopa ngt l. skjuter ngt åt ngt håll, raka. Lind (1738). När stybbet (varmed härden varit igenlagd) skal afdragas, och smältan upbrytas, skiutes det med en kara tilbakars åt askväggens rum. Rinman Jernförädl. 307 (1772). I stället (dvs. i stället för att strö ut malmen med skovel) försöktes att med karan någorlunda jemnt utbreda malmen (i masugnen). JernkA 1853, s. 223. Östergren (1929). — jfr BRAND-, ELD-, GLÖD-, TRÄ-KARA m. fl. — särsk. bärgv. Kara, .. eller Motkara, vid masugnar, är en trekantig eller halfrund brädlapp på en trädstång, hvarmed masmästaren uti sanden formerar gösrännan, eller fängarne, för det utrinnande tackjärnet, til Gös eller Galtar. Rinman (1788).
