publicerad: 1935
KARPUS karpɯ4s, r. l. m.; best. -en; pl. -er (OxBr. 11: 690 (1637) osv.) ((†) -ar BoupptRArk. 1671, HFinlÖ 1: 437 (1716)); förr äv. KARPUSA, r. l. f.; anträffat bl. i pl. -or (Lovén Folkl. 23 (1847)); förr äv. KAPUS, r. l. m.; best. -en; pl. -er; förr äv. KARBUS, r. l. m.; pl. -er; förr äv. KABUS, r. l. m.
Ordformer
(förr ofta skrivet ca-. cab- 1709. kap- (cap-) 1749—1891. carb- 1702. karp- (carp-) 1635 osv. -ous c. 1750. -us (-uus) 1635 osv. -uss 1637—1660. -ucer, pl. 1792. -usor, pl. 1847)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Skåne, Blek.) kabusa, kabyssa, kapusa, d. kabuds, nor. karpusa, nyisl. karpús (i uttr. taka e-n í karpúsið, ge ngn en uppsträckning); av holl. karpoets, kar(re)poes resp. nt. kapūz, kabbuz, holl. kapoets, av t. kapuze, av mlat. caputium l. it. cappuccio, (munk)kapuschong, hätta (varav fr. capuce, varav eng. capuch(e), capuce), avledn. av senlat. capa (se KAPPA, sbst.1)]
1) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (i fråga om äldre förh.) till munkkåpa hörande, fastsittande, toppformig kapuschong; förr äv. allmännare: kapuschong. (I Salmünster) talte wij med en grå muncker, som hade på huffwutet en karpusz aff grådt suijna hård (dvs. svinhår). Bolinus Dagb. 33 (1668). (Han var) Klädd i en lång och väl tillknäppt öfverrock med ett slags karpus uppdragen öfver den med omsorg bevarade hatten. Topelius Vint. II. 1: 358 (1856, 1881). Rydberg Vap. 26 (1891). — jfr MUNK-KARPUS.
2) [jfr motsv. anv. i nt. o. holl.] (i fråga om äldre förh.) för vinterbruk, i sht för resor avsedd, varm, vanl. skinnfodrad huvudbonad med nedfällbart skydd för såväl näsa o. mun som hals o. skuldror o. stundom äv. bröstet (stundom äv. bl. för öronen), använd i sht av män, stundom äv. av kvinnor. OxBr. 11: 690 (1637). 1. Gaml. Carpus medh Räfskins upslagh. BoupptSthm 1677, s. 643 a, Bil. Lamhalsar brukas att giöra carpuser af. Linné Skr. 5: 168 (1732). På det ingen skulle mig igenkänna, hade jag slagit neder min carpus. Roland Minn. 70 (c. 1748). Lindfors (1815). Uppe hos köpmannen springer man om hvarandra för att leta ytterplaggen; pelsar och karpuser, lappjexor och muddar dragas på. Strindberg SvÖ 2: 157 (1883; i fråga om förh. på 1500-talet). NF (1884). — jfr FÄLBS-, KLÄDES-, PÄLS-, RESE-, SAMMETS-, SKINN-, UTTERSKINNS-, VINTER-KARPUS m. fl.
3) [utvecklat ur 2] (förr) till vissa folkdräkter hörande manlig huvudbonad av varierande material (t. ex. vadmal, sammet) o. i varierande färger, stundom avsedd för sommarbruk. Lencqvist (c. 1750) i FinKyrkohSP 1: 84. Carpuser, som förr varit allmänne om Sommaren (i Lövånger), blifva nu sällsynte, i stället nyttjas nymodige hattar. Hülphers Norrl. V. 1: 75 (1789). Om vintren nyttjades (av männen i Skytts härad) i ondt väder och på resor ljusblåa karpusor af vadmal, fordrade med fårskinn, hvilka slogos ner om öronen och knäpptes till under hakan. Lovén Folkl. 23 (1847). RedNordM 1928, s. 29.
4) (förr) om vissa slag av till militär uniform hörande huvudbonad.
a) sjömil. benämning på ett slags av vadmal förfärdigad huvudbonad för sjömilitärt manskap. ConsAcAboP 1: 222 (1646). Lif-mondering (vid ett ”marinierkompani”), bestående af Carpus, Råck, Väst och Byxor. PH 6: 4827 (1758). Gynther Förf. 4: 421 (1854; efter handl. fr. 1837).
b) mil. benämning på ett slags toppformig huvudbonad för militärt manskap, vanl. förfärdigad av med uniformsrocken likfärgat kläde o. nedtill försedd med en uppvikt kant, i övrigt under olika tider av ngt varierande modell, t. ex. med omväxlande nedhängande o. rakt uppstående topp; ofta liktydigt med: grenadjärmössa; äv. om dylik huvudbonad av bränt läder. Han römde ifrån sin häst, sadell vådtsack svärd kappa och karpus, och allenast vti sijn Natmyssa bortkom. VRP 1635, s. 618; möjl. till 2. En Rödh Karpuss medh Guldssnören som kostade siu Rix[dale]r. Därs. 1660, s. 1284; möjl. till 2. Att Dragunerne bekomma .. Carpuser, medh guhlt eller grönt foder eller uppslagh. VDAkt. 1676, nr 240. Spak Unif. 27 (1890; i fråga om 1779 års uniformsförändring). Alm VapnH 83 (1927). — jfr LÄDER-KARPUS.
5) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) av kvinnor o. barn använd, åtsittande, bakhuvudet helt omslutande huvudbonad (av atlas, siden l. dyl.) fasthållen med ett band under hakan; bahytt. Lenngren (SVS) 2: 158 (1795). En karpus för ett barn .. förfärdigas af svart eller kulört atlas. NJournD 1854, s. 174.
6) (i vitter stil) i allmännare anv.: (stor) huva. En påskkäring med svart karpus. Strindberg Skärk. 4 (1888). (En trollgumma) med en krona av guld högst uppe på karpusen. Milles Didr. 17 (1924). — bildl. Det (dvs. myrorna) var ett band af bistra amazoner / .. / på hjässan nickade en svart karpus. Heidenstam Dikt. 104 (1895).
Ssgr: KARPUS-MAKARE. (förr) person som (yrkesmässigt) förfärdigade karpuser; särsk. till KARPUS 2. Lind (1749; under kappen-macher). —
Avledn.: KARPUSAD, p. adj. (enst., †) till 2(?): försedd med ”karpus”. De karpusade Betjenter, / Som natt och dag i harnesk stå / För Tull, Acciser och Licenter. Kellgren 2: 175 (1781).
Spoiler title
Spoiler content