SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARVEL kar3vel2, r. l. m.; best. -n; pl. karvlar.
Etymologi
[jfr d. karvel, ävensom t. karvielhölzer, pl.; sannol. av ett äldre karavel (jfr d. karavel), etymol. identiskt med KRAVELL]
skeppsb. benämning på vart särskilt av de småtimmer som infällas långskepps mellan däcksbalkarna i ett fartyg; vanl. i pl. Karflarne (skola vara) half af Balkarnes tioklek, men breda 2. tridie delar af Balkarnas tioklek. Rajalin Skiepzb. 22 (1730). Lavén Sjöv. 8 (1853). Wrangel SvFlBok 436 (1898). Nilsson Skeppsb. 125 (1932). — jfr LUCK-, MAST-KARVEL.
Spoiler title
Spoiler content