SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KARYATID kar1yati4d, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. karyatide, eng. caryatid, fr. cariatide; av lat. caryatides, pl., av gr. καρυάτιδες, eg. pl. till καρυᾶτις, prästinna l. tjänande flicka vid artemistämplet i Caryæ (Καρύαι) i Lakonien]
(förr äv. skrivet car-. -ia- 17521866. -ya- 1837 osv. -t(h)ide 18051816. -tid 1866 osv. -tider, pl. 1797 osv.) byggn. o. konsth. pelare l. kolonn i form av en (draperad) kvinnofigur uppbärande ngn byggnadsdel (i sht bjälklag, gesims o. d.); jfr ATLANT, sbst.1; i sht i pl. LBÄ 5—6: 102 (1797). Purpurdrufvans glada ranka vrider / En yppig famn kring hvita cariatider. Atterbom i Phosph. 1813, s. 385 (i fråga om ett grekiskt tämpel). Från en karyatid, som — framspringande ur väggen — uppbar tre tulpanformade lampor, föll ljusskenet ned. Benedictsson Peng. 156 (1885). Fullmånen står stor och röd öfver Athen bakom Erechtheions karyatider. Heidenstam Vallf. 172 (1888). Hahr NordeurRenässArkit. 92 (1927). — jfr HALV-KARYATID.
Ssgr (byggn. o. konsth.): A: KARYATID-HALL. jfr PELARHALL. Hahr ArkitH 83 (1902).
B (†): KARYATIDER-ORDEN. anordning (byggnadssätt) med karyatider i en byggnad. König Mec. 81 (1752).
Spoiler title
Spoiler content