SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASA ka3sa2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (Koch Biskiöts. 46 (1753), SkogsvT 1904, s. 173).
Ordformer
(kas- c. 1730 osv. kass- 1753 (: kassningen))
Etymologi
[sv. dial. kasa, lägga l. samla (ngt) i hög(ar), motsv. likbetydande nor. kasa, fnor. kasa, begrava, nyisl. kasa, övertäcka (ngt) med jord; avledn. av KASE]
1) (†) motsv. KASE I 1: samla (ngt) i en hög o. d.; se KASA IHOP.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) motsv. KASE I 3: övertäcka (ett stycke jord, särsk. ett just avvärkat stycke skogsmark l. ett svedjeland) med högar av träd, ris o. d. för att bränna dem o. med den erhållna askan göda jorden; ofta med tanke företrädesvis l. enbart på själva bränningen: bränna, svedja. Broman Glys. 3: 91 (c. 1730). (Finnar ha) skogsmarken (bl. a. i Värmland) med theras så kallade kasande förderfvat. Bergv. 1: 781 (1734). Största delen af skogen i fråga nedhöggs 1879, hvarpå ”fället” kasades och brändes 1880. BotN 1890, s. 4. SkogsvT 1904, s. 173.
3) (†) motsv. KASE II 5, ss. vbalsbst. -ning: svärmning. Kassningen (kan) så vida fela, som det är möjeligit, at tilärnade Visen .. varder dödad af dess fader. Koch Biskiöts. 46 (1753).
Särsk. förb.: KASA IHOP. (†) till 1. Framför (ugnen) är en fyrkantig grufva, som en vanlig hästkrubba, dit asksmörjan kasas ihop, så snart det är nerbrunnet. KFUggla (1790) i FoU 17: 367.
Ssgr [möjl. eg. till KASE I 3] (jfr 2): KAS-HUGG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 650) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i sht förr) eg.: avvärkning av skog för ”kasning”; svedjande. Genom ”kashugget” afbrännes blott fläcktals mosstäcket. BotN 1890, s. 5.
(jfr 2) -LAND. (†) jordstycke som undergått ”kasning”. Broman Glys. 3: 91 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content