KASA ka3sa2, v.3 -ade; äv. KASSA kas3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(kaas- 1745. kas- 1745 osv. kass- 1849)
Etymologi
[sv. dial. kasa, äv. (i Finl.) kassja; avledn. av KAS, interj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) ropa ”kas” till (en katt osv.); på detta sätt driva l. skrämma bort (en katt osv.); äv. abs. Seent kasa när korfwen är vpäten. Hiärne 3Hdskr. 66 (c. 1716).
2) allmännare l. bildl.: driva l. skrämma bort l. jaga l. förfölja (djur l. människor), schasa bort. Schultze Ordb. 2231 (c. 1755). Det var Frode, som kasade björnen till skogs. Topelius Läsn. 1: 223 (1865). — särsk. (i sht i Finl.) intr., i förb. med prep. efter: jaga efter l. förfölja (ngn). (Spindeln) sökte sin säkerhet bak om någon qvist eller ned i jorden, när någon kasade efter honom. Kalm Resa 2: 55 (1756). FoU 15: 53 (1902).
Särsk. förb.: KASA BORT10 4. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat)
2) till 2; särsk. (†) bildl., med avs. på sjukdom o. d.: fördriva. Om vår Herre hjelper mig någonsin hem, vill jag bjuda till att kasa bort er mjeltsjuka. BL 18: 235 (i handl. fr. 1759).
SAOB
