KASPER kas4per, m.; best. (i appellativisk anv.) -n; pl. (i appellativisk anv.) kasprar kas3prar2.
Etymologi
[av t. Kaspar, Kasper; jfr mlat. Casparus, ävensom t. Kasperle]
1) manligt personnamn, tidigast användt ss. namn på en av de heliga tre konungar. — särsk. [efter t. Kaspar, Kasper, namn på komisk, narraktig person, o. Kasperle, ”Hanswurst” (i österrikiska marionettspel). Anv. synes bero på att konung Kaspar, som uppfattades som en mor, i mysteriespel o. dyl. samt vid stjärngossarnas uppträdande vid trettonhelgen framställdes på ett komiskt sätt, bl. a. med svärtat ansikte] namn på en stående komisk figur i marionettspel; äv. apellativiskt (jfr 2): komisk figur med namnet Kasper. Levertin Småmynt 139(1883). Efter föredöme från Wien ha dessa teatrar (dvs. kasperteatrarna) vanligen en Kasper som stående figur. 2NF 13: 1205(1910). (Den österrikiska lustspelsfiguren) Kasperle är förebilden till vår Kasper i skåpet. SvUppslB 15: 107(1933). jfr: Kasper. (1869; namn på en skämttidning, som upphörde 1930).
2) (vard., mindre br.) appellativiskt (jfr 1 slutet): gyckelmakare, lustigkurre, pajas; särsk. i sådana uttr. som spela kasper (för ngn), uppträda som en riktig kasper. (Skolgossen) spelade kasper och röfvare omväxlande. Tenow Solidar 2: 59(1906). Östergren(1929).
Ssgr: (1 slutet, 2) KASPER-ANSIKTE~020. (vard.) En .. herre med .. ett .. försmädligt grinande kasperansikte. Öberg Son. 169(1905). —
(1 slutet) -SKÅP. skåp med scen för en kasperteaters föreställningar; kasperteater. Sandberg GHusH 40(1897). SvUppslB 12: 631(1932). —
