SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASUELL kas1ɯäl4, äv. ka1-, l. -u-, ngn gg 4l, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-. kasuel (ca-) 18371906. kasuell (ca-) 1786 osv.)
Etymologi
[jfr ä. t. casuell; av fr. casuel, av lat. casualis (se KASUAL)]
1) (mindre br.) som har avseende på l. förekommer vid ett enstaka tillfälle l. enstaka tillfällen, tillfällig; äv.: som har avseende på l. gäller enskilda fall; jfr KASUAL 1. Folkets rätt är originär och perpetuell .. men de lagskipandes kasuell och underkastad .. jämkningar och ändringar. SvRiksd. I. 5: 203 (cit. fr. 1769). Pfeiffer (1837). Hagström Herdam. 1: 197 (1897). SvD(A) 1928, nr 343, s. 14.
2) jur. motsv. KASUS I 2, om handling l. händelse varigenom skada tillfogats ngn: som begåtts l. skett av våda, som har karaktären av olyckshändelse. AdP 1786, s. 153. Thyrén KommentStraffl. 165 (1906).
Spoiler title
Spoiler content