SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASUISTISK kas1ɯis4tisk, äv. ka1-, l. -u-, adj.; adv -T.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-)
Etymologi
[jfr t. kasuistisch, eng. casuistic, casuistical; bildat till KASUISTIK l. KASUIST l. möjl. direkt till lat. casus (se KASUS)]
adj. till KASUISTIK o. KASUIST.
1) i sht teol. motsv. KASUISTIK 1 o. KASUIST 1.
a) som har avseende på kasuistiken l. faller inom dess område; som behandlas av kasuistiken l. kasuister; som har samband med samvetsfall, samvets-; särsk. om skrift l. bokvärk: som innehåller en sammanfattning av regler för det sedliga handlandet i enskilda (tvistiga) fall. LittT 1797, s. 390. Flera gånger androg L. för domkapitlet sina kasuistiska betänkligheter. Cavallin Herdam. 5: 8 (1858). I kasuistiska fall. Cavallin (1876). (Busembaums år 1645 utgivna) kasuistiska handbok ”Medulla theologiæ moralis”. 3NF 4: 302 (1925).
b) som är utmärkande för kasuistiken (i sht i dess urartade form) l. för (sofistiska) kasuister; som står i samband l. överensstämmelse med l. är en följd av l. grundad på kasuistiken l. fullföljer samma speciella syften som denna; som med spetsfundigheter, sofisteri o. d. söker rättfärdiga handlingssätt i enskilda fall; stundom närmande sig bet.: spetsfundig, sofistisk. (Jesuiternas) casuistiska moral (väckte) hos alla vältänkande .. afsky. Geijer I. 1: 112 (1818). SvLittFT 1837, sp. 231. Den kasuistiska etiken. Fröding Brev 132 (1891). Kasuistiska tankegångar (ha) stundom gjort sig gällande även på evangelisk mark. 3NF 11: 503 (1929).
2) (knappast br.) motsv. KASUISTIK 3. Kasuistiska frågor i ortografien. Leopold i GustBr. 77 (1801).
3) i sht jur. motsv. KASUISTIK 5: som (i stället för vissa allmänna rättsregler) anför bestämmelser rörande typfall till ledning för avdömande av förekommande rättsfall. En kasuistisk lagstiftning. Rydqvist SSL 4: 391 (1870). 1734 års lags affattning är väsentligen kasuistisk. Björling CivR 6 (1906). Ahlström MedeltLag. 96 (1912). Undén SvSakR 1: 399 (1927).
Spoiler title
Spoiler content