SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KASUISTIK kas1ɯisti4k, äv. ka1-, l. -u-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 2, 5, 6) -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet ca-)
Etymologi
[jfr t. kasuistik, eng. casuistics, pl., casuistry, ä. fr. casuistique; bildat till lat. casus (se KASUS), i bet. 1 med anslutning till mlat. casus conscientiæ, ”samvetsfall”. — Jfr KASUIST, KASUISTISK]
1) i sht i fråga om katolska förh.: (under medeltiden av skolastikerna utbildad teologisk disciplin omfattande) behandlingen av fall där (ss. vid fall av pliktkollision) den allmänna sedelagens tillämpning är oviss l. icke omedelbart kan inses (”samvetsfall”), åsyftande att till den enskildes hjälp med utgångspunkt i fullt klara fall fastställa det pliktenliga l. moraliskt riktiga handlingssättet i varje enskilt fall; i sin urartning utgörande en sådan behandling av hela etiken som, mer l. mindre åsidosättande de stora, sedliga normerna, strävar att från fall till fall giva regler för den enskildes sedliga handlande, ofta under användande av skolastiska hårklyverier, sofisteri o. d.; äv. (nedsättande) i allmännare anv., om av hårklyverier, sofisteri o. d. utmärkt (argumentering vid) värdesättning av enskilda handlingars moraliska kvalitet, särsk. rättfärdigande av enskilda handlingar (ofta i strid mot samvetets vittnesbörd). Lindfors (1815). Läran om all pligts ovilkorlighet .. lemnar .. fältet .. öppet för en omoralisk advokatur och kasuistik, som kan afspisa alla pligter med en blott skenbar efterkommelse. Geijer I. 5: 254 (1820). (Quinet) ser i .. (jesuitordens) slappa moral, i dess kasuistik .. orsakerna till de länders undergång i intellektuelt, moraliskt och politiskt hänseende, der Orden varit rådande. Frey 1843, s. 516. Eklund Humanism. 28 (1928). SvD(A) 1930, nr 304, s. 4.
2) i sht i fråga om katolska förh.: (skrift l. bokvärk innehållande en) sammanfattning av regler för det sedliga handlandet i enskilda fall, i sht i fall av pliktkollision o. d. (ofta avsedd att bl. tjäna som hjälpmedel vid besvarande av en biktandes samvetsfrågor). Ahnfelt Et. 1: 154 (1890). 2NF 28: 563 (1918).
3) (i fackspr., föga br.) tillämpning av generella regler l. allmänna bestämmelser l. direktiv på enskilda, konkreta fall. Frey 1845, s. 333. För licentiatexamen (i språk) borde .. studenten .. öfvas rentaf i ett slags grammatisk kasuistik. PedT 1904, s. 298.
4) (i fråga om ä. sv. förh.) teol. (gren av läroämnet praktisk teologi omfattande) teorien för den enskilda själavården, själavårdslära. Reuterdahl InlTheol. 423 (1837). FörelLU 1890, h.-t. s. 4. Tegnér LundUniv. 65 (1897).
5) i sht jur. metod för laggivning som utmärkes därav att (i stället för vissa allmänna rättsregler) bestämmelser rörande typfall anföras till ledning för avdömande av förekommande rättsfall; äv. om samling av rättsfall sammanställda för belysande av viss rättsfråga. Varningen (mot att låta begreppsbildningen bestämma över rättslivet) är på sin plats, så snart jurisprudensen höjer sig från blott kasuistik till en ars. Bergman ServitutR 4: 9 (1926). (De fsv.) lagarnas kasuistik. Mattsson KonjFornsv. 217 (1933).
6) med. samling av beskrivningar av enskilda sjukdomsfall (med avs. på utvecklingsgång o. behandlingssätt). TLäk. 1832, s. 57. Går jag .. öfver till min egen kasuistik, så omfattar den 102 fall, deraf 50 kastrationer (osv.). Hygiea 1897, 1: 597. UUMatr. 1926, s. 289.
Spoiler title
Spoiler content