KATALYS kat1aly4s, r.; best. -en. Anm. Förr användes ngn gg den gr. formen katalysis. Andersson(1857). Ekbohrn(1868).
Etymologi
[jfr t. katalyse, eng. catalysis, fr. catalyse, lat. catalysis; av gr. κατάλυσις, upplösning, bildat till καταλύειν, upplösa, av κατά (se KATA-) o. λύειν, lösgöra, upplösa; givet ss. benämning åt ifrågavarande kemiska företeelse av J. Berzelius. — Jfr ANALYS,DIALYS]
(i fackspr., i sht kem.) eg. o. urspr.: kemisk sönderdelning gm invärkan av vissa ämnen som icke själva deltaga i processen; numera nästan bl. ss. benämning på kemiskt fenomen bestående i en förändring (vanl. ökning) av reaktionshastigheten, framkallad av närvaron av sådana ämnen (katalysatorer). Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 245.Arrhenius Kem. 252(1919). Starck Kemi 301(1931).
