publicerad: 1935
KATONISK katω4nisk, äv. KATONSK -ω4nsk, adj.
Ordformer
(-isk 1733 osv. -sk 1798—1930)
Etymologi
[jfr t. katonisch, eng. catonic, ävensom eng. catonian o. lat. catonianus; avledning av det lat. namnet Cato, med syftning på den romerske statsmannen Marcus Porcius Cato d. ä. (234—149 f. Kr.)]
(i sht i vitter stil) som liknar l. erinrar om den stränga dygd o. oegennyttiga rättrådighet o. de obevekliga rättfärdighetskrav som enligt historien utmärkte Cato d. ä.; strängt sedlig, fullständigt oegennyttig, sträng o. fordrande i fråga om moral o. rätt; förr äv. allmännare: sträng, allvarlig; om person l. (vanl.) om tänkesätt, strävan o. d.; äv.: som vittnar om l. är uttryck för nämnda egenskaper. Man giorde .. många mina bekantas målningar .. så ömkeliga, at mit ansikte blef hel Catoniskt och man log oförmärkt åt min tvära upsyn. Dalin Arg. 1: 221 (1733, 1754). En .. sträng och Catonisk oveldighet. Dens. Hist. 2: 341 (1750). Et til det högsta sträkt catoniskt nit i brottmål. Schönberg Bref 1: 315 (1778). Oböjlig katonsk medborgardygd. BonnierLittH 4: 90 (1930).
Spoiler title
Spoiler content