KATOLISERA kat1ωlise4ra l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. skrivet kath-. -cera 1890 (: katolicerande, p. adj.) —1929. -sera 1850 osv.)
Etymologi
[jfr t. katholizieren, eng. catholicize; avledn. av lat. catholicus (se KATOLSK)]
1) tr.: göra till katolsk (se d. o. 2); omvända (ngn) till katolicismen; sätta katolsk prägel på (ngt); lägga (ngt) under den katolska kyrkans välde l. myndighet. Ehuru .. (Napoleon) sökte katolisera fransoserne .. lyckades det honom dock icke att göra dem religiösa. Wingård Minn. 12: 62(1850). Folkskoleväsendets (i Frankrike) katoliserande. GHT 1898, nr 79 A, s. 2. Englands katolicering. Holmquist Kyrkoh. 1: 210(1922; i fråga om medeltida förh.).
2) intr.: visa katolska böjelser l. tendenser l. åsikter; luta åt katolicismen; i sht (o. tidigast anträffat) i p. pr. ss. adj. Cornelius LbKyrkoh. 90(1860: katholiserande, p. adj.). Biskopens altigenom katolicerande tänkesätt. AB(L) 1895, nr 290, s. 4. Man säger också, tillade han (dvs. en svensk präst), att jag själv katolicerat. Stiernstedt Sneck. 299(1924). SvD(A) 1929, nr 313, s. 11.
