KAVRING ka3vriŋ2, sbst.1, r. l. m. ((†) n. G1R); best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. kavring, trol. av d. kavring, av ett äldre kaghring, besläktat med fnor. kǫgurr, matta, täcke, isl. kǫgurr, kort person m. m., o. med en grundbet.: klump o. d.; jfr KAVRING, sbst.2; jfr JSahlgren i ArkNF 44: 269 (1928)]
(i sht i södra o. västra Sv.) surt, två gånger bakat bröd, vanl. av rågmjöl, men äv. (i sht förr) av kornmjöl (o. potatis); förr äv. om osyrat bröd av kornmjöl uppblandat med potatis; dels ss. ämnesnamn, dels om limpa o. d. av sådant bröd. Skånsk kavring. G1R 16: 163 (1544). Tidström Resa 22 (1756; fr. Skåne). Väldiga limpor s. k. kavringar. Holmgren BlåmKist. 25 (1913). Nilsson FolklFest. 200 (1915). Fatab. 1916, s. 69. Brödet utgjordes (för mollösundsfiskarna på deras långturer) av limpa och kavring. .. Kavringen var ett torkat bröd, som tillreddes på följande sätt. Sedan limpan var färdigstekt i ugnen, togs den ut och skars runt om med en kniv. I skåran drogs sedan limpan itu med hjälp av ett snöre. Under- och överkavringen torkades därpå i ugnen. SvKulturb. 3—4: 234 (1930). — jfr KRYDD-, RÅG-, SIRAPS-KAVRING m. fl.
