KIKUT ɟikɯ4t, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr nor. kikut, nt. ki(e)kut, holl. kijkuit, ävensom t. guckaus, samtliga använda ss. ortnamn, ss. också stundom är fallet med det sv. ordet (se Hjelmqvist ImperSubst. 80 (1913)); imperativisk bildning till KIKA UT (se KIKA, v.2)]
(i poesi, tillf.)
1) till 1: (ngns) kikande ut. Grannars / kikut i glugg och dörr. Fröding Stänk 72 (1896).
2) till 1, 3: utkik(sställe). Se opp från kikuten, / ohoj, alle boys, kom along! Fröding Stänk 44 (1896).
