SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KITARA kita4ra, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(äv. skrivet kith-, i sht förr äv. cith-)
Etymologi
[jfr lat. cithara; av gr. κιϑάρα, sannol. ett lånord från Mindre Asien l. medelhavsländerna; för övr. av okänd härledning. — Jfr CITTRA, GITARR samt KITAROD]
i fråga om forngrekiska o. fornromerska förh.: med lyran (o. harpan) besläktat (enl. sagan av Apollo uppfunnet) stränginstrument (som urspr. anslogs med ett plektron, senare med fjäderpänna l. med fingrarna); stundom (i högre stil) i utvidgad anv., om liknande stränginstrument: lyra, harpa. Schroderus Dict. 19 (c. 1635). Ps. 1695, 131: 6. I de homeriska epopeerna förekommer endast kithara och phorminx, aldrig lyran. Palmblad Fornk. 2: 325 (1844). Norlind AMusH 60 (1920).
Ssgr: KITARA-SPEL.
-SPELARE. jfr KITAROD. Wegelius MusH 15 (1891).
-STRÄNG, r. l. m.
Spoiler title
Spoiler content