[fsv. klaffa, baktala; jfr d. klaffe, baktala; av mnt. klaffen, prata, sladdra, nt. klaffen, i bet. 1 o. 2, mht. klaffen, glappa, prata, t. klaffen, gapa (om sår o. d.), prata, sladdra, förtala (eg.: öppna l. sluta sig med en smäll), avledn. av mht. klaf, klapf, brak, smäll, prat, förtal, t. klaff, brak, skall; av ljudhärmande urspr.; jfr KLAFF, sbst.1, ävensom KLAPPA, v.]
1) (i fackspr.) om öppning (särsk. sår o. d.): gapa, stå öppen; äv. om föremål som inneslutes i en öppning: sitta löst, glappa. Era hiskeligt klaffande sår. Rutström Schiller Rövarb. 105 (1799; klandrat i JournSvL 1800, s. 530). Lundberg HusdjSj. 399(1868). Förbindningen .. bör så inrättas, att sårkanterna vid förbindningen så litet som möjligt må klaffa och vika sig utåt. Löwegren Hippokr. 1: 197(1909). Om olämplig eller oriktig tång väljes (vid tandutdragning) så .. klaffar och glider tanden i tångbettet. LbKir. 2: 214(1922). Nyström Kir. 1: 98(1926).
2) (†) tala illa om ngn l. ngt, baktala, bakdanta, förtala; vanl. abs., äv. tr. Gustaf II Adolf 575(1613). Tu klaffar alt Medh tin onda mundh. Visb. 3: 225(1655). Bättre straffa, än klaffa .. (dvs.) Vppenbart straff är bättre än heemligit förtaal. Grubb 71(1665). Strand Tidsfördr. 1: 50(1763; tr.). LoW(1889).
Anm. Enstaka förekommer verbet glaffa [jfr GLAPPA,GLAFSA,GLÄFSA], om djurkäftar: hastigt sluta sig med en smäll, ”snappa”. (Hunden) med glaffande käftar / Snappade flugor och mygg. Runeberg(1827) hos Strömborg Runebg 3: 318. Hos Kullberg Ariosto 1: 160(1865) förekommer sbst. glaffare, om djur som ger ifrån sig ett skällande läte.
