KLAFS klaf4s, interj. o. sbst.2; ss. sbst. n.; best. -et.
I. interj., betecknande l. återgivande ljudet av en smäll l. en klatsch l. ett slag o. d., numera nästan bl. det ljud (l. ett ljud liknande det) som uppstår, då ngn slår emot l. faller ned l. trampar i ngt vått l. klibbigt o. d. (l. åter lyfter upp foten därur) l. då en sko l. toffel o. d. kippar; äv. ss. beteckning för det intryck som man erfar vid beröring med ngt klibbigt l. smetigt; äv. upprepat; jfr KIPP, interj., KLIFS, interj., SMACK, interj. (T.) Schwaps, (sv.) klafs, smällen eller ljudet af en släng. Lind 1: 1397 (1749). Klafs! klafs! ”Ligg der ni otäcka tjocka näfverskor ..”. Almqvist Skälln. 64 (1838). Människorna trampade muntert klafs, klafs i snöslasket. Öberg Son. 40 (1905). Ett ljumt .. vårregn! .. Och hur skrattretande att traska omkring — klafs! klafs! — i sin bästa stass. Bergman JoH 21 (1926).
