SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KLAMP klam4p, sbst.2, n.; best. -et.
Etymologi
[vbalsbst. till KLAMPA, v.]
(ngt vard.) handling(en) att klampa l. förhållandet att ngn klampar, klampande; ofta konkretare, om ljudet. WoJ (1891). Klamp av tunga fötter. Mörne ÖdemDr. 1: 76 (1914). Själfva ordljuden (i de tegnérska hexametrarna) härma klampet af hofvar och rasslet af järn. Heidenstam i 3SAH 28: 42 (1916). Sundell GamlGodT 153 (1929).
Spoiler title
Spoiler content