KLAMRA klam3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. klamre, gripa tag (om ngt); av ä. t. klammern, gripa tag (om ngt), t. sich klammern, klänga sig fast; etymol. identiskt med KLAMRA, v.1 l. bildat till stammen i t. klemmen (se KLÄMMA, v.); jfr eng. clamber, klättra]
1) (i sht i vitter stil l. poesi) refl. l. (föga br.) intr.: klänga (l. krampaktigt hålla) sig fast (vid ngn l. ngt); pressa sig (intill ngn l. ngt); ofta bildl. I den stund, då afskedsdjupet öppnar / Sitt svalj de (älskande) .. / Bröst emot bröst sig vid hvarandra klamra. Börjesson Solen 15 (1856). Nyström NKina 1: 84 (1913; intr.). Så klamrade han sig till ett sista hopp. Siwertz Flan. 191 (1914). jfr (tillf.): Där (dvs. i klippskrevan) klamrar han (dvs. granen) sega rötter / kring den skrofliga sten. Fredin Dan. 133 (1886).
2) intr.: (ovigt l. med besvär) kliva l. klättra; numera bl. (vard.) i uttr. klänga och klamra; jfr KLAMRA UPP. Serenius G 3 a (1734). Vackra stojande barn hade klängt och klamrat i vant och ledstänger (på ångbåten). Lindqvist Dagsl. 3: 213 (1904).
Särsk. förb.: KLAMRA SIG FAST10 0 4. till 1: klänga sig fast (vid ngt); ofta bildl. Lilljeborg Däggdj. 95 (1870). Till slut klamrade han sig fast vid det halmstråt, att han åtminstone skulle slippa att stå ansikte mot ansikte med (sergeant) Berglund. Böök Lejon 319 (1935). —
KLAMRA UPP 10 4, äv. OPP4. (numera knappast br.) till 2: kliva l. klättra upp; äv. refl.: (med möda) praktisera sig upp (på en stege). Serenius (1741). Klamra sig up på en stege. Schultze Ordb. 2273 (c. 1755).
