publicerad: 1936
KLAN kla4n, äv. med eng. uttal (klann Dalin), r. l. m.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den eng. pl.-formen clans. SvMerc. 3: 1234 (1758). Ossian 1: XXII (1794).
Ordformer
(i sht förr äv. skrivet clan)
Etymologi
[jfr d. klan, t. o. fr. clan; av eng. clan, av gäl. clann (fornir. cland), säd, avkomma, ätt, av lat. planta (se PLANTA)]
1) benämning på var särskild av vissa efter en urtidsaktig författning styrda, urspr. exogama släktsammanslutningar som fordom (på Irland fram till medeltidens slut o. i Skottland fram till midten av 1700-talet) hos gälerna bildade samhällets enheter (o. vilkas medlemmar buro samma tillnamn, vanl. bildat gm tillfogande av orden ua, ”sonson”, l. mac, ”son”, framför en gemensam anfaders namn, t. ex. Ua Conchobair (eng. O'Conor) l. Mac Donald); äv. om av en hövding l. kung styrd sammanslutning av flera klaner (i ovan angivna bem.); äv. om släkt som bildar fortsättningen av en klan; äv. bildl. SvMerc. 3: 1234 (1758). Biberg London 4: 113 (1808). Genom sin mor .. härstammade .. (W. Scott) från familjen Swinton .. och var äfven i frändskap med clanen Campbell i Skotska Högländerna. Geijer I. 2: 194 (1839). SvUppslB (1933). SvD(A) 1936, nr 101, s. 10.
2) etnogr. i utvidgad anv., om i olika primitiva samhällen förekommande släktsammanslutningar vilka i sin organisation stå en klan (i bet. 1) mer l. mindre nära; numera särsk. om en för sig levande exogam grupp av en stam (ofta dylik grupp vars medlemmar anse sig härstamma från en mytologisk ättefader o. äga ett gemensamt totem). Retzius EtnolSkr. 115 (1847). Ymer 1913, s. 207. En stor klan Ki (i Kina), som skaffat sig en mäktig ställning vid nyodlingarna i sydöst. NorstedtVärldH 15: 25 (1928). SvUppslB (1933).
Ssgr: A: (1) KLAN-CHEF. dels (förr) om chef för klan, dels om huvudman för släkt som utgör fortsättningen av en klan. Arnell Scott 283 (1829). Lindqvist Stigm. 28 (1906). —
(1) -FOLK. (klan- 1855—1887. klans- 1855) (i fråga om ä. förh.) personer tillhörande en viss klan (av en viss klanchef styrd klan); äv. bildl. Scott Wav. 133 (1855). Lokes söner och klanfolk. Rydberg Gudas. 207 (1887). —
-HÖVDING.
2) etnogr. till 2. De själfrådiga klanhöfdingarne (i Kina). HeimdFolkskr. 21: 11 (1894). SvTeolKv. 1928, s. 178. —
(1) -KÄNSLA. känsla av att tillhöra en klan; känsla av samhörighet med en klan; inom en klan rådande släktkänsla; såväl (förr) i fråga om klan i eg. mening som i fråga om släkt som bildar fortsättning av en klan. Nordenstreng EurMänRas. 153 (1917). särsk. bildl. Kajsas klankänsla var alltså så stark, att (osv.). Wägner Sval. 23 (1929). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. särsk. (förr) till 1. På Irland gjorde engelsmännens eröfringar slut på clanväsendet. NF 3: 402 (1879). Det keltiska klanväsendet. 2NF 25: 1168 (1917).
B (numera föga br.): KLANS-FOLK, se A.
Spoiler title
Spoiler content