[jfr sv. dial. (Skåne) klamra, bullra, hålla oväsen, d. klamre, nor. klamra, bullra, gräla; avledn. av KLAMMER, sbst.2]
(†) väsnas, gräla, kivas, bråka; äv. med obj., i uttr. klamra ngt sig emellan, kivas om ngt. Forundrar oss icke lithet attu åther annor gångenn begynte ythermere att klambra mett Almogenn vm några gierder, epther tw wäl west hurudane almoge der är. G1R 10: 324(1535). De 4 t[u]n[ner] rugh di klambra sigh emellom. SkrGbgJub. 6: 180(1590). Schultze Ordb. 2273(c. 1755).
