[fsv. klanda, väcka tvist om (ngt), gm rättegång söka vinna (ngt), göra (ngt) till föremål för anmärkning l. klander, motsv. isl. klanda, göra förfång m. m.; jfr fsv. kland, smädelse, förtal, klander, isl. kland, klander, förfång m. m.; sannol. samhörigt med KLAM(MA), KLÄMMA; jfr KLANDER,KLANDRA]
(†) framställa anmärkning (anspråk) beträffande äganderätten till ngt; dels intr., i förb. klanda på (uppå) ngt, dels tr., med obj. betecknande ngt varpå anspråk framställes. Annen gången vpboden Anffastas huus och jord; klander Erich Monsso[n] på jorden. SkrGbgJub. 6: 24(1587). Därs. 40. Wtaff Joen Gunnerssons parth klander Oluff Laurissonn — 4 1/2 m[ar]k. Därs. 41.
