(förr äv. skrivet cl-. klan(c)k- (cl-) 1559 osv. klon(c)k- c. 1620—1863)
Etymologi
[sv. dial. klanka, klandra, ogilla, beklaga sig, tigga; i avljudsförh. till KLINKA, v.1,KLUNK, sbst.2]
1) (numera föga br.) om korp l. kråka: kraxa. Huar korpen ser en åthel, / begÿnnar han kloncka. Visb. 1: 111(c. 1620). Korp, kråka klanckar, ond löön aff skalckar wanckar. Törning 97(1677). Korpen är dödens fågel; han är rent stum tills han uppnått hundra år; då ”klankar” han för första gången. SvFmT 10: 175(1898).
2) [möjl. utveckla gm påvärkan från KLANDRAl. ANKA, v.] (i sht vard.) (oupphörligt l. jämt o. samt) yttra sitt missnöje (över ngt), klaga l. anmärka (på ngn l. ngt), gnata, kälta, käxa; ofta i uttr. klanka på ngn l. ngt. Thet och the Danske så offta klancka på thetta förbundet (dvs. Kalmarförbundet), ähr ock tå teckn nog, at the hafva thet brukat .. sigh till fördeels. LPetri Kr. 107(1559). Thet klankades nog på, vid sidste Riksdagen, at allenast 3 Herrdagzmän voro ifrån vårt Sticht. VDAkt. 1730, nr 502. Det retar mig att man alltid skall gnata och klanka på spårvagnskonduktörerna, som nästan utan undantag äro hyggliga människor. SvD(A) 1933, nr 148, s. 8. Klanka på regeringen. NDA(A) 1934, nr 112, s. 12.— jfr SMÅ-KLANKA.— särsk. (numera föga br.) i fråga om kält angående erhållande av ngt. Bliffua frij för theres (dvs. lybeckarnas) daglighe klanckan (att få betalning). G1R 3: 295(1526). The thyske ryttere .. (som) altijdh klancke på högh besolningh. Adlersparre HSaml. 2: 4(1562). E. A. Schröder (har) börjat klanka på mig, att erhålla de af mig utlofvade Minnesorden öfver Törneros. Atterbom(1841) i 3SAH XXXVII. 2: 39.
SAOB
